Den fysiska miljön

Ett funktionshinder är inte något som en person har.  En person kan ha t.ex. en skada eller en sjukdom (funktionstillstånd) men om den omgivande miljön är anpassad blir inte detta ett problem. Funktionshinder uppstår därmed i mötet med en otillgänglig miljö.

Enligt den biopsykosociala modellen samverkar biologiska, psykologiska och sociala faktorer till att funktionshinder uppstår. Det kan handla om att det saknas en hiss eller en ramp för en person som använder rullstol. Avsaknad av ledstråk, otydliga skyltar eller ett komplicerat språk kan på liknande sätt hindra någon med en intellektuell funktionsnedsättning eller synnedsättning från delaktighet. Filmer utan syntolkning kan hindra en person med synnedsättning från att ta del av innehållet och om filmen saknar text kan personer med hörselnedsättning hindras på samma sätt.

Brister i tillgänglighet beror ofta på okunskap. Vi behöver på olika sätt hjälpas åt att bli mer medvetna om detta och se till att våra idrottsmiljöer görs öppna och mer tillgängliga. Ofta kan ökad medvetenhet och små förändringar göra stor skillnad.

Normer

Normer är oskrivna regler som de flesta av oss förhåller oss till, medvetet eller omedvetet. De kan vara både positiva och negativa för hur vårt samhälle ser ut och fungerar. De sätter ramar och hjälper oss på så sätt att hålla ordning. En vanlig norm är exempelvis att stå i kö i en affär och vänta på sin tur. Men normer kan också riskera att exkludera och begränsa människor som ofrivilligt bryter dem. Detta eftersom normer sätter förväntningar på om hur vi människor ser ut, beter oss och gör saker. Exempel på detta är att utgå från att alla kan gå, se eller enkelt ta till sig information. Normer är tätt sammanlänkade med fördomar och därför är det inte heller riskfritt att avvika från dem.

Funktionsnormer

Funktionsnormer handlar om oskrivna regler för hur vi förväntar oss att en kropp ska fungera - på ett normativt sätt, utan funktionsnedsättning. Funktionsnormer präglar idrotten på så vis att vi ofta förutsätter att den som idrottar har en viss funktionalitet och utformar vår verksamhet efter det. Det kan exempelvis handla om att vi utgår ifrån att alla kan höra vad som sägs, se vad som visas eller ta sig in i alla typer av träningsanläggningar. För att utmana normen och säkerställa att så många som möjligt kan känna sig välkomna och vara delaktiga i föreningens verksamhet, är det viktigt att fundera över vad det finns för hinder och vad det går att göra åt dem. 

Det är vanligt att vi förväntar oss en ”normalfunktion” på olika sätt och att det därför kan vara viktigt att frångå beskrivningar av ett beteende som ”normalt” eller vanligt, och istället beskriva det som ett beteende som tolkas som normalt och förväntat på grund av funktionsnormer. Det är viktigt för att det ska bli mer synligt för oss hur dessa förväntningar ser ut och för att inte underbygga tankar om vad som är normalt och inte.

Normmedvetet förhållningssätt

Normer kan ses som självklarheter som blivit till “sanningar” för att de sällan uttalas. Att utmana dessa sanningar kallas för normmedvetenhet, som i forskningen ofta benämns som normkritik. Normmedvetenhet innebär att vara medveten om vilka normer som påverka människor i en förening eller ett förbund. Det bidrar till att man kan komma åt skevheter i maktfördelning, resursfördelning eller att skapa en mer trygg och inkluderande idrott. 

Ofta märks normer först när någon bryter mot dem. Om alla i en grupp har liknande familjeliv, bakgrund och funktionalitet är inte alltid normen att vara på ett visst sätt så uppenbar för de som passar in. Det är aldrig den person som bryter mot normen i idrotten som är problemet utan den miljö som inte är anpassad för olika typer av människor, livssituationer och förutsättningar. Därför är det viktigt att fundera på detta innan någon som bryter normen blir den som måste påpeka problemet.