Gymnastikens rörelsemönster består av stationära positioner, hopp, repetitiva rörelser, rotationer, svingar och landningar. 

Stationära positioner, hopp och repetitiva rörelser

Först kommer vi att bekanta oss med de stationära positionerna, hopprörelserna och de repetitiva rörelserna. 

Stationära positioner 

Att stödja, balansera och hänga är exempel på stationära positioner inom gymnastiken, där kroppens tyngdpunkt stannar kvar innanför kroppens stödyta. Med stödyta menas här de kroppsdelar som är i kontakt med underlaget plus området som finns mellan dessa kontaktpunkter. Om du exempelvis står på en hand, är handens storlek stödytan. Står du på båda händerna, är stödytan två handflator plus hela området mellan händerna. Tyngdpunktens läge är ett mått på hur massan är fördelad i kroppen och om massan kunde samlas i en punkt skulle den motsvara tyngdpunkten. En kropps tyngdpunkt i stående position befinner sig normalt sett strax under naveln mitt inne i kroppen. En stationär position kan både vara stillastående, som att balansera på ett ben, och i rörelse, som en fällkniv. 

Stödytan i bilden till vänster består av den aktives båda handflator samt området mellan händerna. Stödytan i bilden till höger består av den aktives handflata. 

Begreppet stabilitet 

Vi ska titta närmre på begreppet stabilitet för de stationära positionerna. Det finns några principer för stabilitet som är bra för dig som ledare att känna till. En stel kropp (ett föremål som inte har leder eller muskler) har bättre balans, eller stabilitet som vi härefter kallar det, ju större understödsyta och ju lägre tyngdpunkt (Tp) föremålet har. Ju närmre tyngdpunkten är mitten av understödsytan desto bättre stabilitet.  

I bilden ovan ser du var kroppens tyngdpunkt befinner sig i några olika positioner. Tyngdpunkten kan alltså befinna sig så väl inom som utom kroppen beroende på position. 

I praktiken gäller principerna för stabilitet inte fullt ut för en kropp med leder, muskler och olika balansorgan. En aktiv väljer ofta att hålla ut armarna från sidan i en balans på ett ben, för att öka stabiliteten, trots att tyngdpunkten då ligger högre upp från golvet. Den aktive står ofta hellre med rakt ben än med djup knäböjning när hen försöker hålla balansen på ett ben, trots att även det innebär att tyngdpunkten höjs i kroppen. Med andra ord finns också andra faktorer som behöver vägas in när det gäller stabilitet i olika rörelser. 

I bilderna ovan ser du var tyngdpunkten befinner sig när en aktiv står på ett ben med armarna ut och att tyngdpunkten är lägre när han böjer benet och har armarna längst kroppen. 

I gymnastiken är det nästan alltid stationära positioner och stabilitet vid landningar som är aktuella att prata om med begreppet stabilitet. Stabilitet kan delas upp i tre olika typer: labilt, stabilt och oförändrat läge.  

Ett labilt läge betyder att om tyngdpunkten flyttas tappar den aktive balansen.  

Stabilt läge betyder att om tyngdpunkten flyttas, återkommer den till ursprungsläget.  

Oförändrat läge betyder att om tyngdpunkten förflyttas, stannar den på det nya läget.  

Några exempel på olika typer av stabilitet inom gymnastiken är att stå på händer (labilt), att hänga i ringar (stabilt) och att göra kullerbyttor på golvet utan stopp (oförändrat).  

Hopprörelser

Ett hopp innebär att kroppens tyngdpunkt förflyttas i en explosiv rörelse. För att göra ett så högt upphopp som möjligt krävs att upphoppskraften går rakt genom kroppens tyngdpunkt. Om kraften går vid sidan av tyngdpunkten blir hoppet lägre och viss rotation skapas. Ju större avstånd från tyngdpunkten som kraften verkar, desto lägre blir hoppet och desto större rotation skapas. 

Det som skapar den höga kraften är hopparens muskelstyrka i de leder som är delaktiga i upphoppet. Samma muskler som skapar upphoppskrafter skapar de krafter som behövs i landningen efter hoppet. En kropp som befinner sig i luften och har rotation roterar alltid runt sin egen tyngdpunkt. Mer om hopp och de krafter som verkar får du lära dig om i nästa avsnitt, Krafter och Newtons rörelselagar. 

Repetitiva rörelser 

Repetitiva rörelser inom gymnastiken är en typ av linjära rörelser där vi också förflyttar oss. Repetitiva rörelser, eller upprepande rörelser, beskriver rörelser där tyngdpunkten förflyttar sig återkommande från kroppens stödyta. Det kan handla om att gå, springa, klättra eller skutta. Utifrån ett biomekaniskt perspektiv är verkligheten mer komplex än så då nästan alla typer av rörelser inom gymnastiken är kombinationer av olika rörelsemönster. När en aktiv springer rakt fram sker en repetitiv rörelse där tyngdpunkten rör sig mer bågformigt än linjärt och där armar och ben utför rotationer för att driva kroppen framåt. Vi väljer ändå att kategorisera det som en repetitiv rörelse men det kan vara bra för dig som ledare att komma ihåg att när vi tränar kombineras de olika rörelsemönstren för att kunna utföra komplexa gymnastiska övningar. 

Rotationer, svingar och landningar

I detta avsnitt kommer du få lära dig om rotationer, svingar och landningar. 

Rotationer

Det är svårt att hitta rörelser inom gymnastiken som är enbart linjära eller enbart roterande. Volter och piruetter är visserligen rotationsrörelser, men de kombineras ofta med förflyttningar. En piruett på tå på stället är ett exempel på en ren rotation medan kombinationen rondat-flick-flack-salto innehåller både förflyttning (linjärt eller snarare bågformat) och rotationer. Principen för hur en kraft får hela kroppen att rotera är att den roterande kraften verkar vid sidan av rotationscentrum. Ju längre bort från rotationscentrum kraften verkar desto större rotation och desto mindre förflyttning av föremålet. Under luftfärder roterar kroppen runt sin tyngdpunkt. 

Rörelseaxlar 

Inom anatomin utgår alla begrepp från att kroppen står i så kallad anatomisk grundställning: armarna hängande med handflatorna riktade framåt. I figuren nedan ser du de tre rörelseaxlar, som även kan kallas rotationsaxlar, som behövs för att beskriva de rörelser som människokroppen kan utföra. De tre rörelseaxlarna är riktade horisontellt (sida till sida genom kroppen), lodrätt (uppåt-nedåt genom kroppen) eller sagitalt (framåt-bakåt genom kroppen). 

De tre rörelseaxlarna relaterar till kroppen och inte till rummet. Om kroppen ligger raklång på golvet är den lodräta axeln vågrät, men kallas alltså fortfarande den lodräta axeln. Att ligga på golvet och rulla runt i sidled kan liknas vid att i stående utföra en piruett. Rörelseaxeln är densamma och kallas för lodrät. 

Vid stående är alla rörelser som sker runt en horisontell axel (axeln som går från sida till sida genom kroppen) flexioner (böjrörelser) eller extensioner (sträckrörelser). Vid löpning rakt fram är nästan alla rörelser i fotled, knäled, höftled, ryggrad, axelled och armbågsled rena böj-sträck-rörelser. Om däremot hela kroppen roterar kring den horisontella axeln blir det en volt eller en kullerbytta. 

Vid stående är alla rörelser som sker runt sagitala rörelseaxlar (axeln som går framåt-bakåt genom kroppen) abduktions- (utåtföring) adduktionsrörelser (inåtföring). Ett exempel är övningen jumping jacks, där armarna rör sig ut och in i axelleden och benen rör sig ut från och in mot höftleden. 

Vid stående är alla rörelser som sker runt lodräta rörelseaxlar (axeln som går uppfrån och nedåt genom kroppen) utåtrotationer-inåtrotationer. Ett exempel på en rörelse som roterar runt denna axel är när du vrider fötterna utåt och tillbaka igen genom att rotera i höftleden. Ett annat exempel på en utåtrotation-inåtrotation är att vrida armen i axelleden så att handflatan vänds åt olika håll. Övertag-undertag i räck är ett exempel på en sådan rotation.

Piruetter och skruvar sker kring den lodräta rörelseaxeln, volter kring den horisontella och hjulningar och sidovolter kring den sagitala. 

I filmen nedan får du lära dig mer om rörelseaxlarna. 

Kombinationer av rörelseaxlar 

Många rörelser är kombinationer av flera olika anatomiska rörelser. Att lyfta upp en arm från hängande så att den pekar rakt fram är en flexion i axelleden. Om armen pekar rakt ut åt sidan har det skett en abduktion. Men vad kallas den rörelse som får armen att peka snett framåt utåt? Många rörelser som inte direkt följer de tre anatomiska rörelseaxlarna har specialnamn, andra får man beskriva genom att säga att de är kombinationer av rörelser kring de tre axlarna. 

Vi nämnde tidigare att de tre rörelseaxlarna relateras till kroppen, inte till rummet. Det är mer praktiskt att ha den aktive som utgångspunkt vid beskrivning av hur volter och skruvar sker. Vid en sträckt volt bakåt med hel skruv, sker volten runt en horisontell axel och skruven runt en axel som ändras under hela luftfärden. Eftersom det är enklast refererar man då till att axeln följer med den aktive och relaterar då skruven till den aktives lodräta axel. 

På bilden ser du den tippade rörelseaxeln utmarkerad med en vit linje. Den streckade linjen visar var rörelseaxeln hade befunnit sig om den aktive stod som vanligt. 

Svingar

Inom gymnastiken roterar också de aktiva kring fasta yttre axlar eller punkter, exempelvis räckstång, barrholme eller ringar, men det kan också vara runt en upphoppspunkt, landningspunkt och andra yttre punkter. 

Bilden visar en sving runt en barrholme. 

Landningar

Av gymnastikens olika rörelsemönster är landningar det absolut viktigaste rörelsemönstret för dig som ledare att ha kunskap om. De allra flesta skador sker nämligen i samband med landningar och därför bör också landningar vara det rörelsemönster som du lär ut först och övar mest med dina aktiva. Dina aktiva ska vara väl förberedda för att kunna landa på ett säkert sätt och det kräver både fysisk förberedelse så väl som mental och teknisk förberedelse. 

Efter varje hopp sker en landning. De muskler som skapar upphoppet är oftast samma som bromsar i nedslaget. Vid ett lågt upphopp från golvet och landning tillbaka på golvet igen klarar musklerna lätt av att bromsa rörelsen nedåt, innan det blir farligt för till exempel knä och rygg. Om hoppet är högt blir landningen besvärligare. Belastningen på kroppen i landningen blir stor om tiden för uppbromsningen är kort och belastningen på kroppen i landningen minskar om tiden för uppbromsningen kan förlängas. 

Tiden att bromsa upp landningen kan ökas med hjälp av mjuka mattor som gör att den aktive träffar underlaget så tidigt som möjligt. Den aktive har på detta sätt längre tid på sig att bromsa landningen. Ett nedslag från hög höjd på trampolin kan vara mycket skonsammare än en felaktig landning på golvet från ganska låg höjd. Det blir därför viktigt för dig som ledare att lära ut landningstekniker som bidrar till säkra landningar. Vi kommer att återkomma till landningskrafter i nästa avsnitt Krafter och Newtons rörelselagar.