Inledningsvis är det vanligt att en snabb resultatförbättring sker som sedan avtar i väntan på teknisk och fysisk förbättring. För att utvecklas som stavhoppare krävs en allsidig och komplex träning. I centrum står den tekniska skolningen som tränas med olika intensitet, helhets- och delmoment samt med stödövningar. Stavtekniken utvecklas även genom ett stort antal löp- och hoppkoordinativa övningar. En hög grundstyrkenivå är en förutsättning för att bli en bra stavhoppare. Utöver det bör hoppstyrka och specialstyrka ges utrymme i träningen. För att utveckla ansatshastigheten är snabbhetsträning en viktig faktor. Gymnastik på matta och i redskap utvecklar både den koordinativa förmågan och den speciella styrkan för stavhopp. För att undvika skador i särskilt utsatta kroppsdelar bör styrka tränas även i förebyggande syfte för axlar, rygg och fötter.

Teknik

Stavhoppet kan delas in i fem faser: 

1. ansats 

2. isättning och upphopp 

3. rotationsfas 

4. kroppsuträtning, vändning och frånskjut 

5. ribbpassage och landning.

Ansats 

Ansatsen består i 14–17 års åldern vanligtvis av 10–18 löpsteg, beroende på ålder och färdighet. 

Starten sker lämpligast i gångstående. Några igångsättnings- eller rytmsteg kan också användas. Start- och kontrollmärken kan användas på samma sätt som i längd och tresteg. Ansatslöpningen karaktäriseras av rytm, avspändhet och en upprest kroppshållning. Sänkningen av staven sker successivt. Det är viktigt att hopparen inte startar för fort i ansatsen utan bygger upp en säkerhet och alltid kommer rätt till upphoppspunkten då den är av stor betydelse i stavhopp. De tre–fyra sista stegen ska ske med ökad frekvens och en känsla av attack in mot mattan.

Isättning och upphopp  

Stavisättningsfasen inleds under de 3–4 sista ansatsstegen med acceleration. Staven ska föras framåt-uppåt i en explosiv kroppsträckning och med raka armar, samtidigt som spetsen tippas nedåt i riktning mot lådan. Isättningen av upphoppsfoten sker aktivt och hamnar rakt under övre handen när sträckningen är fullständig. Under isättningen ska staven hela tiden vara i rörelse framåt-uppåt. Hopparen ska ha helt sträckt kropp innan staven går i lådbotten. Hen ska sträva efter parallella axlar, och pendelbenet ska dras aktivt uppåt med knäet som ledande. 

Rotationsfas

Rotationsfasen omfattar den bakåtrotation som hopparen utför för att komma upp med benen ovanför huvudet. I upphoppet grundläggs rotationsfasen genom att de muskler som är aktiva under bakåtrotationen förbereds genom förspänning för ett mycket snabbt höftuppsving. 

Rotationsfasen inleds med att hopparen med muskelkraft påbörjar en snabb piskliknande pendling med rakt upphoppsben. Pendelbenet bidrar till att böja staven. Rotationen ska ske kring sänkta skuldror på raka armar. Hopparen ska sträva efter att ligga kvar bakom staven hela tiden under rotationsfasen. 

Kroppsuträtning, vändning och frånskjut 

Kroppsuträtningen sker genom att hopparen snabbt sträcker benen, höften och övriga kroppen när staven börjar slå, det vill säga rätas ut. Hopparen ska fortfarande sträva efter att ligga kvar bakom staven. Höften ska föras mot handfattningen. Övre armen ska fortfarande vara rak. Armdraget och vändningen påbörjas som en direkt fortsättning på kroppsuträtningen. Frånskjutet med armarna sker i stavens längdriktning. 

Ribbpassage och landning 

Vändningen bör i stort sett vara klar vid ribbpassagen. När hopparen passerar ribban ska hen sträva efter en kraftfull pikering som bibehålls under rotationen runt ribban. Hen ska sedan räta ut kroppen och sträcka armarna över huvudet på vägen ner för att minska bakåtrotationen. Hopparen ska sträva efter att landa säkert på rygg med största möjliga kroppsyta. Att landa stående i mattan frestar på fötter och knän och innebär en skaderisk. 

Metodanvisningar

Stavhoppstekniken lärs in bäst med helhetsövningar som kompletteras med del- och stödövningar. Låt de aktiva utgå från kort ansats, exempelvis sex stegs ansats, öka ansatsen när de har uppnått god teknik. Teknikträning bör finnas med i träningen under hela träningsåret. Lägg tonvikt på att skapa säkerhet och trygghet i ansatsen och upphoppet. Ansatsslängden och ansatshastigheten kan ökas när de aktiva efterhand blir starkare och utvecklar sin teknik. Jobba med någon detalj eller några få detaljer åt gången i en metodisk ordning. Ta en sak i taget. Välj ut några stödövningar och jobba med dem i 4–6 veckor. När de aktiva gör dessa övningar på ett bra sätt är det dags att byta för att stimulera nya nerv- och muskelbanor. 

Det är ibland svårt att visa nyckelpositioner i hoppet. Då kan det vara bra att filma teknikträningen för att förtydliga dessa tekniska detaljer, både för dig som tränare och för de aktiva. Ibland stagnerar någon eller några hoppare i utvecklingen. Orsaken är inte sällan bristen på rätt stavar. Försök därför bygga upp en stavpool, gärna i samarbete med någon grannförening som tränar på samma anläggning. 

En förutsättning för bra samarbete är att relationen mellan dig och de aktiva präglas av tillit och förtroende. Bjud in de aktiva att reflektera över träningen. Ge instruktioner och låt sedan de aktiva hoppa några hopp och själva reflektera över vad som fungerar bra eller mindre bra. 

Det är viktigt att styrkeövningarna läggs på rätt nivå i förhållande till de aktivas ålder och utvecklingsnivå. Unga aktiva ska till exempel träna med kroppen som belastning. Träning av gymnastiska färdigheter är mycket viktigt. Exempel på övningar och rörelser att träna är: rotationer, kippar, dragövningar, pendlingar, trampett och trampolinhopp. Många övningar kan också genomföras med hjälp av linor, dragapparater med mera. 

När du som tränare gör tekniska analyser av orsak och verkan ska du tänka på att stavhopp är uppbyggt i ett antal faser som bygger på varandra. En bra ansats är en förutsättning för en bra isättning. Den är i sin tur en förutsättning för ett bra upphopp som skapar möjligheter till en optimal uppendling och rotation vilken är avgörande för hur hoppet avslutas i ribbpassagen. Det innebär att mycket av din uppmärksamhet bör läggas på ansatsen och upphoppet. 

Belastning

Vägen till framgång handlar mycket om konsten att hålla sig skadefri. All hoppträning utsätter kroppen för påfrestningar och det gäller att stegra träningsbelastningen successivt. Inte minst gäller detta under puberteten då ungdomarna växer snabbt och utvecklas både fysiskt och psykiskt. Nedan följer en del tumregler för att undvika överbelastning:

• De aktiva ska ha en bra grundteknik i hoppstyrkeövningarna innan belastning läggs på. 

• I första hand ska kroppen användas som belastning i styrkeövningar. 

• Skola liksidigheten för att minska skaderisken. Låt de aktiva göra stödövningar med upphopp från både höger och vänster fot. 

• I stavhopp är ryggmuskulaturen och fötterna extra utsatta för hög belastning. träna styrka för utsatta muskelgrupper även i förebyggande syfte

• Under ett träningspass ska de aktiva hoppa max 20 hopp med fullt anlopp. 

• Se till att de aktiva varierar typ av skor och inte alltid använder spikskor i hoppträningen. Betona tekniken och rytmen. 

• Håll ner ansatslängden och hastigheten. Betona tekniken och rytmen. 

• Undvik stavhoppsträning med full ansats två dagar i följd. Tänk på att träning dagen före tävling inte ska vara alltför hård. 

Redskap och säkerhet

Stavhopp är en materialsport. Det behövs en rejäl nedslagsbädd och stavar som är anpassade till de aktivas utveckling. Detta är dock inget krav i början, utan det viktiga är att komma i gång med träningen. Men ju längre de aktiva kommer i sin tekniska utveckling, desto större krav ställs på redskapen. 

Fall från fyra meter ned på rygg i en madrass är inte ofarligt. Staven är också ömtålig, och stavmottagare bör finnas på plats under träningen för att undvika att staven skadas när den faller mot marken. Att hoppa med för hårda eller för mjuka stavar kan vara en säkerhetsrisk. 

Rörlighet 

Någon speciell rörlighet för stavhoppare utöver det som allmänt krävs för en friidrottare är inte nödvändig. Men som tränare behöver du känna till att en god rörlighet i höftböjarna och på lårets baksida främjar bland annat anloppshastigheten och att rörligheten i höft- och skulderpartiet är av betydelse för ett dynamiskt upphopp. 

Vanliga problem och korrigeringsförslag

• Problem: Osäker ansats.

  • Lösning: Träna stavlöpning och accelerationer med stav. Använd startmärken och kontrollmärken. Låt hopparen börja med en kortare ansats, 6–10 steg, och öka inte förrän det fungerar.

• Problem: Fartförlust mot slutet av ansatsen och bromsande fotisättning.

  • Lösning: Ansatsen kan vara för lång eller hastigheten för hög. Om det går för snabbt, och hopparen inte hinner förbereda isättningen eller upphoppet leder det till osäkerhet i ansatsen. Korta ansatsen eller börja lite lugnare samt hoppa med en mjukare stav som hopparen kan hantera.

• Problem: För lågt pendelknä i upphoppet.

  • Lösning: Uppmana hopparen att vara aktivare i den sista fotisättningen och i upphoppet. Hen ska dra pendelbenet aktivt uppåt med knät som ledande.

• Problem: För tidig tillbakalutning med överkroppen.

  • Lösning: Se till att hopparen fullföljer upphoppet med sträckt upphoppsben och raka armar ovanför kroppen.

• Problem: Kroppen släpps in för nära staven.

  • Lösning: Se till att hopparen fullföljer upphoppet med sträckt upphoppsben och raka armar ovanför kroppen. Låt hen pröva med en mjukare stav.

• Problem: Höften förs inte upp tillräckligt snabbt och högt.

  • Lösning: Hopparen måste våga rotera kroppen kring skulderpartiet på raka armar. Rotationen går snabbare om hen grupperar i slutskedet. Ett snabbare och aktivare pendelarbete med upphoppsbenet underlättar.

• Problem: För tidigt armdrag.

  • Lösning: Detta beror oftast på att hopparen avbryter hoppet och söker sig mot ribban. Hen ska sänka huvud och axlar när höften trycks upp. Det kan även bero på felaktigheter tidigare i hoppet.