En rörelsenedsättning innebär nedsättning i rörelseförmåga, vilket kan påverka hela eller delar av kroppen. Anledningen till rörelsenedsättningen kan vara påverkan i skelett, muskler, leder eller nervsystem. För vissa innebär det svårigheter i att koordinera kroppsrörelser eller att hålla balansen.  

Exempel på några rörelsenedsättningar är muskelsvaghet, motoriska svårigheter, muskelspänningar/skakningar, kortväxthet, amputation och dysmeli. 

Generella tips: 

• Att inte växla för mycket mellan stående övningar och golvövningar. Samla golvövningar så att det inte blir så många förflyttningar. Då kan de som vill och kan komma ur rullstolen, ner på golvet. 

• En person med rörelsenedsättning kan kompensera detta genom att göra andra typer av rörelser, använda andra kroppsdelar eller använda annat stöd eller hjälpmedel. 

• Vid anpassning sträva efter att träna och göra rörelser som är så lika den ursprungliga rörelsen som möjligt. 

• Om möjligt, resonera tillsammans med deltagaren om hur ni kan anpassa eller bryta ner övningar. Använd deltagarens och assistentens/medföljarens fantasi för att hitta lösningar. 

• Individanpassa utifrån vad varje person klarar och behöver träna på. Till exempel går det alldeles utmärkt att hoppa trampolin liggande, sittande, på knäna, stående. Kan någon inte själv skapa hoppkraft kan någon annan hjälpa till med det. 

Tips för deltagare som använder rullstol: 

För deltagare som använder rullstol/permobil finns det några särskilda saker att tänka på: 

• Rullstolar ser olika ut och har olika funktion i hjul och styrning. Detta påverkar hur stolen går att använda i olika aktiviteter. 

• Rullstol/permobil/rullator tar ofta stor plats. Ta hänsyn till detta när du planerar. 

• Det är viktigt att deltagare som använder rullstol så ofta som möjligt kommer ur den för att få använda och träna kroppen i andra positioner. 

• De fysiska förutsättningarna skiljer sig mycket mellan olika personer som använder rullstol. Styrka och rörlighet kommer att variera liksom förmågan att röra sig, både i rullstolen och utanför. 

• I vissa övningar kan du ersätta rullstolen med en rullbräda, cylinder eller pilatesboll som förstärker träningen av till exempel axel- eller bålstyrka samt balans. 

Läs mer: 

Boken Rulleträning av Anna Jackson och Anneli Skarpenhed

Ryggmärgsbråck är en medfödd skada i ryggmärgen. Skadan innebär en påverkan på nerverna som går ut från ryggmärgen där bråcket sitter, samt nedanför bråcket. Nerverna kan vara helt eller delvis förstörda, vilket leder till muskelsvaghet, försämrad känsel och ibland förlamning. Bråck som sitter högre upp ökar risken för att hjärnan också påverkas, vilket exempelvis kan innebära att man får svårt att orientera sig, tolka vad som händer, ta egna initiativ och behålla uppmärksamheten.  

Hos personer med ryggmärgsbråck är det vanligt att urinblåsa och tarmar också är påverkade. Även förmågan att känna smärta kan vara försämrad vilket ökar risken för att skada sig. Nästan alla barn som föds med ryggmärgsbråck har eller kan utveckla hydrocephalus, även kallad vattenskalle. Det innebär att för mycket vätska samlas i hjärnan så att trycket ökar. I de fallen opereras en så kallad shunt in. Det är en slang med ventil som leder bort vätskan från hjärnan till hålrum i magen. Lägesförändringar kan exempelvis förändra trycket så att personen får huvudvärk. 

Det kan vara bra att känna till att det även är vanligt med latexallergi – välj därför latexfria ballonger eller andra redskap, om du har en deltagare ryggmärgsbråck. 

En synnedsättning kan gälla ett eller båda ögonen och vara alltifrån några procents försämring till att personen är helt blind. Det är viktigt att komma ihåg att det finns olika former av synnedsättning. Vissa personer kan se bättre i mörker medan andra är känsliga för ljus. Några kan se bra rakt fram medan andra bara kan se i perifera delar. Några kan påverkas av att hjärnas syncenter är påverkat och upplever därmed svårigheter att tolka vad de ser.  

Tips: 

• Instruera verbalt och håll fokus på instruktioner som är relevanta för deltagaren. 

• Arbeta mycket med det taktila sinnet för att deltagarna ska kunna träna på sin rumsuppfattning med hjälp av känseln. 

• Använd ljud som stöd, exempelvis bollar med pinglor i eller ljudsignaler för att markera olika platser i rummet. 

• Lägg ut ett rep runt banan i rummet. En knut kan markera att det kommer en station. 

• Markera med olika tydliga kontraster för att start och stopp på en övning/yta. 

• Vid behov använd beröring för att visa och leda deltagaren i en övning. 

• Gör parövningar där paret hjälps åt att göra övningen eller lösa 

• Vid användning av färger tänk på att kombinera mörk och ljus kontrast. 

I Sverige har över en miljon personer en hörselnedsättning. Hörseln kan vara delvis nedsatt eller total dövhet och på ena sidan eller båda sidorna. Vissa ljud kan höras bra medan andra ljud kan vara omöjliga att höra. Vid delvis hörselnedsättning är det svårt att höra tal i bakgrundsljud, vilket är bra att tänka på vid gymnastikträning och vid användning av musik. 

Ett vanligt hjälpmedel är hörapparat, som kan förekomma som inplantat. Det finns mycket du som tränare kan göra för att underlätta kommunikationen. Genom att vara uppmärksam på hur du kommunicerar kan du stötta och avlasta gymnasten och låta hen använda sin energi på gymnastik i stället för att försöka höra vad som sägs. 

Tips: 

• Fånga gymnastens uppmärksamhet innan du börjar prata – tex genom att vinka eller vifta med handen i luften eller knacka på axeln 

• Stå alltid nära gymnasten och med ansiktet vänt mot deltagaren/deltagarna.  

• Repetera frågor som kommer från andra gymnaster. På så vis får alla möjlighet att höra frågan två gånger och det blir lättare att förstå svaret.  

• Använd teckenspråkstolk vid behov (bokas av deltagaren själv eller anhörig/medföljare). Även en person som hör litegrann kan behöva tolk i en hall med mycket folk och ljud runtomkring.  

• Vid användning av tolk, presentera gärna personen så att deltagarna vet vem som är på träningen och vad tolkens uppgift är. 

• Lär dig de viktigaste tecknen i teckenspråk eller TAKK-tecken. 

• Börja teckna och/eller tala först när du har uppmärksamheten vänd mot dig. 

• Använder ni er av en redskapsbana placera dig så att du som ledare står med ansiktet in mot banan för möjlighet till uppsikt och underlätta möjligheten att få kontakt med varandra.    

• Var visuell i dina instruktioner – använd kroppsspråk, visa övningarna, använd bilder och whiteboard. 

• Tänk på att deltagaren inte kan höra vad som händer bakom ryggen, så du som ledare får vara uppmärksam mot eventuella faror i lek och aktivitet. 

• Stäng av eventuell musik när du ger instruktioner. 

Cerebral Pares (ofta kallad CP) innebär att hjärnan har fått en skada någon gång innan två års ålder – det vill säga före, under eller efter förlossningen. På grund av skadan fungerar en eller flera muskler sämre och rörelseförmågan är oftast nedsatt. Det kan till exempel vara muskler i ben och armar, eller i ansiktet.  

En del personer har nästan ingen påverkan alls och kan leva utan funktionsbegränsning medan andra har en svårare funktionsnedsättning och behöver flera hjälpmedel och assistans dagligen. Det finns också olika typer av CP, vilket ger olika påverkan på hur personen rör sig. Det är också vanligt att ha andra funktionsnedsättningar i kombination med CP, till exempel epilepsi, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) eller intellektuell funktionsnedsättning.

Downs syndrom är medfött och innebär extra kromosom i kroppens celler, vilket påverkar hela kroppen på olika sätt. Alla personer med Downs syndrom har en intellektuell funktionsnedsättning som kan vara lindrig, måttlig eller svår.  

En person med Downs syndrom har ofta en försenad eller begränsad motorisk och språklig utveckling, och det tar ofta längre tid att lära sig saker. Stöd och hjälp från omgivningen är avgörande för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det kan handla om stöd i kommunikationen, motoriken, perceptionen och vardagliga situationer. Stödet från omgivningen behöver tillgodoses på en individuell nivå, så att var och en kan utvecklas utifrån sina individuella förmågor och styrkor. 

Personer med Downs syndrom använder ofta tecken som stöd (TAKK) i kommunikationen, läs mer under rubriken Kommunikation. 

En förvärvad hjärnskada kan uppkomma av ett slag mot huvudet, en stroke eller till exempel syrebrist vid ett hjärtstopp eller drunkningsolycka. Beroende på vilken del av hjärnan som skadas får personen olika funktionsnedsättningar. Om den motoriska delen av höger eller vänster hjärnhalva har skadats kommer det påverka motorik och kroppsrörelser. Skadan kan också påverka talet, tidsuppfattningen, humöret eller koncentrationen. Hur stor konsekvensen blir av skadan är olika från person till person. De flesta får mindre skador, men försämrad koordination och rörelseförmåga, kan vara tillräckligt för att tidigare fysiskt aktiva personer ska bli passiva. Här kan gymnastikträning fylla en funktion efter sjukgymnastik. 

Retts syndrom innebär svåra motoriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Individen har delvis eller fullständig förlust av handförmågor och tal, nedsatt eller avsaknad av gångförmåga, handstereotypier, andningsstörningar samt svårigheter att starta viljemässiga rörelser.  

Närliggande diagnoser till Retts syndrom är exempelvis Angelmans syndrom. Karakteristiskt för detta syndrom är intellektuell funktionsnedsättning, talsvårigheter, balansstörning och kramper. Vanligt är också plötsliga skratt, leenden och flaxiga arm/handrörelser. En försämrad finmotorik gör att personen har svårt att tala. 

I bemötande med personer med svårare funktionsnedsättningar som påverkar talet är det viktigt att fråga vad de använder för kommunikationshjälpmedel samt att använda alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Läs mer om kompletterande kommunikation (AKK) under rubriken Kommunikation. 

Bokstäverna AD står för attention deficit, som betyder brist på uppmärksamhet. Bokstäverna HD står för hyperactivity disorder, som betyder hyperaktivitets-störning, alltså att man har ovanligt mycket energi.  

Men alla med ADHD är inte överaktiva, vilket ibland kallas ADD. Inom sjukvården pratar man i stället om olika former av ADHD. (Källa 1177.se, utdrag 2019-02-01) 

Den som har ADHD har ett sämre inflöde av dopamin i hjärnan vilket gör det svårt att hålla fokus och hantera energinivåer. Många reglerar omedvetet detta genom att vara hyperaktiva, eftersom dopaminet i hjärnan ökar vid fysisk aktivitet. Personer med ADHD har också ett kortare arbetsminne, vilket gör att de kan ha svårt att komma ihåg många instruktioner på en gång. Det kan också vara svårt med planering och strategiskt tänkande. Istället är personerna ofta kreativa och har lätt för att komma på idéer och vågar ofta prova saker som andra inte vågar. 

Med rätt hjälpmedel och bemötande kan många med ADHD leva, arbeta och gå i skolan som vem som helst. Men om de anpassningar som behövs inte fungerar kan det uppstå många svårigheter både i skola och på aktiviteter. Det är också vanligt att ha vissa motoriska svårigheter, inlärningssvårigheter samt läs- och skrivsvårigheter. Det är heller inte ovanligt med personer som har både ADHD och autism (ASD). 

ADHD delas in tre olika undergrupper: 

• Svårigheter med fokus och uppmärksamhet, vilket brukar kallas för ADD. 

• Svårigheter med impulskontroll och hyperaktivitet. 

• En kombination av båda ovanstående punkter. 

Tänk på: 

Det finns mycket du som ledare kan göra för att underlätta för någon med ADHD. Dessa tips är dessutom till nytta för dem flesta deltagare, oavsett funktionsnedsättning eller inte. 

• Ha tydliga planeringar och rutiner som följs varje träning. 

• Se till att du alltid har gett information om vad, när, med vem, hur länge och vad som händer sen. 

• Ge korta instruktioner, lägg till övningar och moment allt eftersom. 

• Ge mycket positiv förstärkning. 

• Ha korta samlingar, hög aktivitet och lägg in mikropauser. 

• Låt deltagare hämta saker och hjälpa till att ta fram redskap om de behöver extra aktivering. 

Idag används diagnosen ASD som ett övergripande namn för olika svårigheter som ändå är snarlika varandra och i ASD ingår både asperger och autism. Asperger ges inte längre som eget diagnosnamn, men har en person fått diagnosen så gäller den. 

De vanligaste svårigheterna vid ASD är: 

• Socialt samspel, det vill säga svårigheter i att läsa av och förstå andra människor samt veta hur man själv förväntas bete sig. 

• Kommunikation, exempelvis svårigheter med att förstå metaforer och ironi, men också svårt att veta hur man bör uttrycka sig i olika sammanhang och vad man inte bör säga. 

• Specialintressen som ofta tar mycket tid och uppmärksamhet vilket kan begränsa andra aktiviteter. 

• Lätt att hamna i tvingande rutiner och handlingar. 

• Stor känslighet för sinnesintryck, exempelvis ljud, ljus och beröring kan upplevas mycket starkare än för andra. 

Exempel: 

• I många gympagrupper används musik som en del av uppvärmningen och ibland har vi också bakgrundsmusik när vi gör aktiviteter. För ljudkänsliga personer kan musiken göra ont i både öron och kropp. Det finns gympagrupper där all träning är utan musik för att minska sinnesintrycken. 

• För deltagare som är ljudkänsliga kan hörselskydd under träningen vara ett bra hjälpmedel. 

• Vissa personer har både ASD och intellektuell funktionsnedsättning 

• Epilepsi, språkstörningar och tvångssyndrom är också vanliga 

• Några av de styrkor som följer med en ASD-diagnos är ofta att ha ett bra öga för detaljer, att vara bra på koncentrationskrävande saker och att orka hålla på med samma sak under en lång tid. 

Tips:

• Var noga med att ha rutiner som du alltid följer på träningen. 

• Säg det som ska göras och tänk på att liknelser och abstrakta begrepp ofta är svåra att förstå. 

• Använd bilder som stöd för att förstärka orden. 

• Förklara syftet med övningen. 

• Var medveten om att ljud, ljus och beröring kan vara mycket känsligt. 

• Tillåt att deltagaren tittar på först för att sedan börja delta när den känner sig redo.