Normer och normmedveten idrott
Normer är outtalade förväntningar och sociala regler som vi alla förhåller oss till och samtidigt är med och återskapar − eller utmanar. De flesta människor gör både och. Det handlar om hur vi agerar, omedvetet eller genom aktiva val, i olika situationer.
När verksamheten planeras för ett visst “normalt” deltagarideal får personer som passar in ofta fördelar (känns självklara och ifrågasätts mer sällan). Andra blir oftare granskade eller exkluderade. Normer samverkar, en och samma situation kan påverkas av flera normer samtidigt. En idrottare kan möta könsnormer i omklädningsrummet, funktionsnormer i krav på utrustning och socioekonomiska normer i form av höga avgifter vilket skapar specifika hinder för den enskilda idrottaren.
En idrottsförening eller ett förbund som ser över sina egna normer kan skapa möjlighet för fler att vara en del av gemenskapen. För att säkerställa att idrotten är en trygg och inkluderande miljö är det viktigt att vi förstår vilka normer som riskerar att exkludera människor. Det kan till exempel handla om att förstå
varför vi väljer olika idrotter
varför normer förändras inom vissa idrotter men är mer statiska i andra
hur vi fördelar resurser
hur vi väljer att uppmärksamma och prata om olika idrottsutövares prestationer.
Könsnormer
Det finns tydliga könsroller för kvinnor och män (förväntningar på hur vi ska bete oss) och en uppdelning av vad som anses passa de olika kategorierna. I många sammanhang anses det som kopplas till män och manlighet vara mer (önsk)värt, vilket ger en överordning som gynnar män och missgynnar kvinnor − inte i alla situationer, men i många. Det kan få konsekvensen att det är svårare för killar att ha intressen som kopplas till tjejer och kvinnlighet/femininitet, eftersom det då samtidigt blir en resa nedåt i ”makttrappan”. Inom idrotten kan det bland annat handla om att det varit och är svårt för killar att delta i en idrott som är kvinnligt kodad, såsom gymnastik eller cheerleading. Killar och män har dock ofta en förtur till maktpositioner oavsett idrott, eftersom de är mer förväntade och självklara där än vad kvinnor är, om det inte finns ett aktivt arbete för att motverka det.
Maskulinitetsnormer i idrotten
Maskulinitetsnormer kallas de oskrivna regler och förväntningar på hur män ska vara och bete sig. Det traditionella maskulina idealet säger till exempel att män ska vara starka, handlingskraftiga och framgångsrika och inte visa känslouttryck som hör ihop med att vara ledsen eller osäker. Idrotten är traditionellt sett ett område där maskulinitetsnormer är väldigt starka, bland annat för att det inom idrotten historiskt har varit klassiskt manligt kodade egenskaper, så som fysisk styrka, som har premierats. Inom flera idrotter lever fortfarande dessa traditioner och beteendemönster kvar. På andra ställen är dessa helt borta. Inte minst för att det blivit tydligare vad en kultur med alltför starka maskulinitetsnormer kan göra med individet och grupper; det kan skapa psykisk ohälsa och ensamhet och göra det svårare att vara den man är.
Feminitetsnormer i idrotten
Feminitetsnormer kallas normerna för hur kvinnor, enligt den stereotypa bilden, ska vara och bete sig. Inom idrotten kan femininitetsnormer om att kvinnor ska vara svaga krocka med att vara tävlingsinriktad och stark. Det finns också normer kring vilka känslor som är okej att visa inom idrotten som kvinna, där tacksamhet, laganda och liknande ofta ses som okej, men ilska, aggressivitet och att vara en vinnarskalle kan ses som ”okvinnligt” och snarare kopplas till män och maskulinitet. Andra feminitetsnormer kan handla om utseende; normen för kvinnor är till exempel att inte ha synliga muskler.
Helena Tolvhed som har undersökt kvinnor och femininitet inom idrotten skriver att kvinnors idrott historiskt sett ofta har betraktats som opassande. Svett, andfåddhet, muskler och tävlan uppfattades länge som själva motsatsen till kvinnlighet. Även normer kring kläder blir tydliga i idrottssammanhang, till exempel finns det ofta regler för matchkläder. I vissa idrotter förväntas kvinnor ha kläder som exponerar mycket hud. Deras kläder måste oftare också sitta tight, något som inte är lika vanligt när det gäller mäns matchkläder. Dock utmanas dessa regler på många håll i Sverige.
Hör bland annat Linn Svahn berätta om hur normer för kön har påverkat henne: Idrottens himmel och helvete, avsnitt Jämställdhet | UR
Heteronormer
Heteronormer innebär att alla förväntas vara heterosexuella och leva på ett traditionellt sätt i tvåsamhet i en olikkönad relation, om inget annat sägs. Heteronormer kan i idrotten innebära att det finns förväntningar på oss att exempelvis inte känna attraktion till dem som vi delar omklädningsrum eller lag med. Det kan finnas jargonger och språkbruk som nedvärderar andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Därför är det att komma ihåg att vi inte kan anta att alla är hetero och prata som om alla vore det. En inkluderande jargong ur ett hbtqi-perspektiv är nödvändigt för att hbtqi-personer ska må bra och bra för alla oavsett sexuell läggning.
Rapporter om HBTQ och idrott
RF:s rapport från 2013 är fortfarande relevant i sina slutsatser att idrottsrörelsen tappar hbtq-personer på grund av exkluderande normer. I studien intervjuades unga homo- och bisexuella personer. Flera av de homosexuella killarna berättar hur machoideal har gjort att det känts omöjligt att vara bög och idrottare. Även flera av de homo- och bisexuella tjejerna berättar hur de påverkas av femininitetsideal och hur tjejer som inte pratar om killar och utseende misstänkliggörs.
Rapporten menar även att flera av de tillfrågade inte är öppna inom sin idrott. Att ständigt dölja vem man är och leva med en rädsla för omgivningens reaktioner är nedbrytande och har lett till att flera slutat idrotta. Flera informanter upplever att hbtq-personer är osynliggjorda inom idrotten och att hbtq bara kommer på tal i homofob och transfob jargong. En del har blivit trakasserade och stödet från tränarna är ofta frånvarande.
HBTQ och idrott - ungdomars erfarenheter och villkor inom svensk idrott (pdf)
År 2014 släppte RF en rapport om heteronormativitet och gränsöverskridande inom elitidrotten.
Heteronormativitet och gränsöverskridande inom elitidrotten (pdf)
Cisnorm och tvåkönsnorm
Det finns tydliga normer i samhället, cisnormen och tvåkönsnormen, som säger att det finns två kön och att endast dessa två kön är ”naturliga”. Cis är latin och betyder på samma sida och syftar på den som rör sig inom det förväntade – normen; det biologiska, det juridiska, sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Den person som upplever sig och uttrycker sig som det kön den tilldelats vid födseln och detta kön står i passet, kan räknas som cisperson. Ordet Trans betyder på andra sidan och innebär istället att en person inte identifierar sig eller uttrycker sitt kön i enlighet med det kön den tilldelats vid födseln.
Dessa normer tar sig uttryck till exempel i att det ofta endast finns omklädningsrum för damer och herrar och att träning är uppdelad i pojk- och flicklag. I stadgarna för Riksidrottsförbundet finns det ingenting som säger att vi ska dela in lag och grupper efter kön vid träning, men väldigt många gör det ändå, av slentrian eller av rädsla för vad som ska hända om man utmanar denna struktur. För den som identifierar sig utanför dessa kategorier kan det vara svårt att känna sig bekväm i idrotten dels på grund av omklädningsrummens utformning och lagindelningen men också på grund av bemötande och okunskap från ledare.
Rapport Trans och idrott
En forskningsrapport som är framtagen av RFSL i samarbete med RF där 110 transpersoners erfarenheter av idrott sammanställts: Trans och idrott - ingen ska lämnas utanför (pdf)
Vikten av samträning och att erbjuda möjlighet till mixade lag
I Riktlinjer för barn och ungdomsidrott från 2022, förordas samträning och att erbjuda möjlighet till mixade lag. Ibland kan det vara bra att ha båda för att vissa individer eller grupper annars inte kan/får delta.
I rapporten Idrottens samhällsnytta från 2017 lyfter Karin Grahn fram att det är viktigt att ledare och tränare har kunskap om vad normer kan göra med individer och grupper, om en grupp tränar tillsammans oavsett kön. Det kan handla om att det är viktigt vara medveten om att det finns risk för att tjejer slutar om de inte aktivt inkluderas i gruppen med mixade kön, med tanke på normer- särskilt inom manskodade idrotter.
Vithetsnormer och rasism
Vithetsnormen syftar på oskrivna regler och antaganden där vissa sätt att se ut, tala och vara tas som standard. Den som uppfattas som vit (exempelvis genom etnicitet, hudfärg, religion eller namn) får ofta fördelar, tolkas som självklar, kompetent eller “ledartyp”, medan andra oftare granskas. I idrotten kan detta synas i till exempel urval till uppdrag (lagkapten/styrelse) på grund av förväntningar på vem som bör ha vissa uppdrag inom idrotten.
Rasism är när människor missgynnas eller nedvärderas utifrån antagen hudfärg, ursprung eller liknande markörer. Den verkar på individuell (t.ex. bemötande), institutionell (t.ex. regler och rutiner) och strukturell nivå (mönster över tid) och kan ta sig uttryck i t.ex. antisemitism, antiziganism och fientlighet mot personer som antas vara muslimer.
Åldersnormer
Åldersnormer inom idrotten kan handla om vid vilken ålder man kan vara nybörjare, vilken idrott man kan hålla på med i vilken ålder och vilka uppdrag man kan ha i vilken ålder. Förväntningar och föreställningar om vad personer av olika åldrar kan göra, kan hindra individer och grupper från att börja, fortsätta, satsa på eller påverka sin idrott. En bredare syn på vilken idrott en person kan hålla på med i vilken ålder och i vilken roll, skulle kunna ge möjligheter för fler att vara aktiva hela livet.
Åldersnormer skiljer sig åt i olika idrotter och i olika rum
Vem som anses vara självklar när det kommer till motocross eller golf och likaså om du är i ett styrelserum eller på en träningsarena. I styrelserummet är det vanligaste i svensk idrott att vara en medelålders man med tidigare erfarenhet av styrelsearbete. Det betyder att personer under 30 är mindre vanliga i dessa rum. Det kan ha flera orsaker men en av dem är att personer under 30 inte alltid förväntas ha samma kunskap och kompetens som de som är i medelåldern eller över.
På tränings- och tävlingsarenan är verksamheten ofta utformad för att passa personer under 30, även om det ser väldigt olika ut i olika idrotter. Det kan göra det svårare för personer över 50 att känna sig hemma i miljön. Många insatser görs dock idag för att skapa miljöer för fler att kunna vara aktiva oavsett ålder.
Uttrycket "äldre" och "yngre" talar om för oss vilken ålder som ofta är den förväntade i samhället, nämligen medelåldern. Den som är yngre eller äldre än så avviker från normen och då är det mer troligt att ens ålder benämns och görs (onödigt) relevant. Det kan till exempel betyda att man får prata som ”ungdomsrepresentant” och blir representant för hela gruppen ”yngre” istället för att ses som en vanlig ledamot av en styrelse.
Barn och ungas inflytande
Riksidrottsmötet 2025 beslutade att arbeta för att stärka barn och ungas delaktighet och inflytande i demokratiska processer, samt inrätta ett ungdomsråd.
Om ni vill utveckla ungas delaktighet i föreningen finns ett material som ska hjälpa föreningen att förstå utmaningar med ungas engagemang, samt se vilka hinder verksamheten har för ungas delaktighet idag: Ungas delaktighet i förening (pdf)
Här finns även en vägledning vid bedömning av barn och ungas bästa vid beslut: Vägledning barns och ungas hälsa (pdf)
Rapporter om ålder och idrott
Forskningsrapport om gåfotboll och hur personer över 65 påverkas av att delta i föreningsledd idrott: Jag kommer kanske dö på fotbollsplanen, men då är jag lycklig (pdf)
Forskningsrapport om äldre och föreningsidrotten: De äldre och föreningsidrotten (pdf)
Forskningsrapport om demokrati och delaktighet i idrottsföreningar: Vem håller i klubban (pdf)
Funktionsnormer
Funktionsnormer handlar om oskrivna regler för hur vi förväntar oss att en kropp ska fungera - på ett normativt sätt, utan funktionsnedsättning. Funktionsnormer präglar idrotten på så vis att vi ofta förutsätter att den som idrottar har en viss funktionalitet och utformar vår verksamhet efter det. Det kan exempelvis handla om att vi utgår ifrån att alla kan höra vad som sägs, se vad som visas eller ta sig in i alla typer av träningsanläggningar. För att utmana normen och säkerställa att så många som möjligt kan känna sig välkomna och vara delaktiga i föreningens verksamhet, är det viktigt att fundera över vad det finns för hinder och vad det går att göra åt dem.
Det är vanligt att vi förväntar oss en ”normalfunktion” på olika sätt och att det därför kan vara viktigt att frångå beskrivningar av ett beteende som ”normalt” eller vanligt, och istället beskriva det som ett beteende som tolkas som normalt och förväntat på grund av funktionsnormer. Det är viktigt för att det ska bli mer synligt för oss hur dessa förväntningar ser ut och för att inte underbygga tankar om vad som är normalt och inte.
Specialidrottsförbund med särskild kompetens
Idag bedriver allt fler specialidrottsförbund idrott för personer med funktionsnedsättning och RF/SISU bedriver ett arbete för att höja kompetensen bland förbund och föreningar. Förutom RF har två förbund särskild kompetens kring vissa målgrupper:
Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté (Parasport Sverige) är ett idrottsförbund med särskild kompetens om personer med rörelsenedsättning, synnedsättning och intellektuell funktionsnedsättning. Förbundet leder också arbetet med Special Olympics, som är bredd- och motionsidrott för personer med intellektuella funktionsnedsättningar.
Läs gärna mer om förbundets arbete på parasport.se
Svenska Dövidrottsförbundet är ett specialidrottsförbund som samlar personer med hörselnedsättning och dövhet. Svensk dövidrott erbjuder idrott för barn, ungdomar och vuxna i en teckenspråkig miljö.
Läs gärna mer om förbundets arbete på svenskdovidrott.se
Läs mer om idrott för personer med funktionsnedsättning här: Idrott för personer med funktionsnedsättning - Riksidrottsförbundet
Religionsnormer
Vårt svenska samhälle präglas av förväntningar på att vara kristen, men inte ”för” kristen. Det innebär exempelvis att vi förväntas fira jul och påsk men inte vara aktiva i en kyrka. Det kan kallas för en ”kulturkristen” norm. Kristendomens högtider tas alltså för givna och andra religioners högtider är inte lika självklara. Andra religioner än kristendom kan ifrågasättas på grund av att de inte anses vara traditionellt svenska, exempelvis vid högtider så som ramadan.
Eftersom idrotten är en arena som förenar människor från olika kulturer och med olika trosuppfattningar är det viktigt att ha kunskap om hur det går att säkerställa att alla oavsett religion eller trosuppfattning kan känna sig välkomna och trivas i idrotten. Till exempel bör man inte exkludera någon som bär religiösa kännetecken, som ett kors, sjal eller kippa. Att tänka på det när vi gör regler för vilka kläder som får bäras inom idrotten är därför viktigt och avgörande när det kommer till att inkludera aktiva och ledare. Vikten av att kunna bära de kläder en känner sig bekväm med förtydligas i Riktlinjerna för barn och ungdomsidrott. Det kan handla om matchställ eller andra kläder där det är svårt att göra individuella val.
Normmedvetet förhållningssätt
Normer kan ses som självklarheter som blivit till “sanningar” för att de sällan uttalas. Att utmana dessa sanningar kallas för normmedvetenhet, som i forskningen ofta benämns som normkritik. Normmedvetenhet innebär att vara medveten om vilka normer som påverka människor i en förening eller ett förbund. Det bidrar till att man kan komma åt skevheter i maktfördelning, resursfördelning eller att skapa en mer trygg och inkluderande idrott.
Ofta märks normer först när någon bryter mot dem. Om alla i en grupp har liknande familjeliv, bakgrund och funktionalitet är inte alltid normen att vara på ett visst sätt så uppenbar för de som passar in. Det är aldrig den person som bryter mot normen i idrotten som är problemet utan den miljö som inte är anpassad för olika typer av människor, livssituationer och förutsättningar. Därför är det viktigt att fundera på detta innan någon som bryter normen blir den som måste påpeka problemet.
Kartlägg kultur, struktur och representation i din idrottsmiljö
Ett exempel på när detta perspektiv är till hjälp kan vara när en idrottsförening vill få fler medlemmar och behöver kartlägga vilka som är i föreningen idag och vilka som inte är det. Om den typiska medlemmen i föreningen visar sig vara en man i medelåldern, betyder det kanske att personer med andra kön och åldrar inte är lika självklara. Då är det viktigt att ta reda på varför det är så och sedan jobba för att bli mer inkluderande och välkomnande. Använd gärna dialogduken nedan.
Intersektionalitet
Ordet intersektionalitet kommer från engelskans ”intersection”, som betyder vägkorsning eller skärning och handlar om förståelsen för att grupper som ”kvinnor” eller ”personer med funktionsnedsättning” inte är homogena. Alla personer har exempelvis en ålder och en sexuell läggning. En intersektionell analys syftar till att se hur normer och villkor samverkar och skapar specifika hinder i en konkret situation. Intersektionalitet betyder att vi frågar: vilka regler, resurser och förväntningar samverkar här och nu och gör att vissa får sämre förutsättningar?
En bra regel är ”alltid kön men aldrig bara kön”. Genom att analysera fler normer och villkor får vi bättre svar. Till exempel skriver Susanna Geidne och Kajsa Jerlinder i rapporten Jämlik idrott och funktionsnedsättningar att flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den grupp som i minst utsträckning deltar i föreningsaktiviteter. Flickor med synnedsättning, liksom gruppen ungdomar med nedsatt rörelseförmåga, är å andra sidan lika föreningsaktiva som de utan funktionsnedsättning.
Minoritetsstress och minoritetsglädje
Minoritetsstress är den stress som personer riskerar att utsättas för i egenskap av att tillhöra en minoritet. Det kan vara till exempel diskriminering, hot, våld, social isolering och stress kring till exempel att behöva dölja sin könsidentitet, funktionsnedsättning eller sexuella läggning. De som behöver lägga sin energi på den här typen av erfarenheter gång på gång under sitt liv riskerar att utveckla ett psykiskt och/eller fysiskt dåligt mående. En konstant stress och känsla av att behöva vara på sin vakt skapar ohälsa. Detta är viktigt att tänka på när du bemöter människor som tillhör en minoritet: även välmenande frågor och kommentarer påminner om positionen och kan leda till obehag.
Matilda Wurm på Örebro Universitet forskar om minoritetstress och minoritetsglädje hos transpersoner. Hon beskriver minoritetsglädje så här: ”minoritetsglädje är alla de positiva upplevelser en person har på grund av att hen tillhör en minoritet. Det kan vara känslan av samhörighet, könseufori, eller glädjen i att leva autentiskt, att ha gjort väldigt medvetna val i livet. Men säkert mycket annat också som inte kommit fram i forskningen ännu.”
Mikrohandlingar
Mikroagressioner är små påpekanden om den person som skiljer ut sig som annorlunda. Det behöver inte finnas en elak avsikt för att det ska bli slitsamt och kännas jobbigt för individen. Det kan ibland även vara positiva kommentarer som “vad roligt att du är den enda kvinnan här”, vilka gör att du känner dig annorlunda och synlig, kanske på ett obekvämt sätt. Samtidigt finns det mikrohandlingar som kan vara positiva för att bidra till ett inkluderande klimat om det görs på ett sätt som inte är utpekande. Det kan vara att bära en regnbågspin, att använda ordet partner istället för flickvän/pojkvän, att prata som om den som berörs finns i rummet etcetera.
Frågor att fundera över
Kan alla personer känna sig välkomna och inkluderade i er förening?
Finns det vissa som är mer självklara än andra? Vilka då?
Vilka begränsande normer tror du kan uppfattas som exkluderande för vissa i er förening?
Vad kan ni göra för att fler ska känna sig välkomna och inkluderade?
Hur kan ni bli mer normmedvetna och arbeta för att förändra begränsande normer?