Hästens ursprung

Hästsläktet (Equus) har funnits i cirka 50 miljoner år och hästen har inte alltid sett ut som den gör nu. Urhästen eohippus liknade från början en räv, den hade fyra tår på framfoten, tre tår på bakfoten och levde på blad och löv. Den har under miljoner år utvecklats till hur den ser ut i dag. Dagens hästar har dock kvar det ursprungliga hästdjurets beteende.

Människan har i årtusenden använt hästen som drag- och riddjur. Den användes till exempel som transportmedel, i strid eller i jordbruket. Så småningom tog motorer över hästens arbete och vi använder den numera mer för nöjes skull. Fortfarande mäter vi dock bilars kraft i hästkrafter.

Beteende

För att ta hand om våra hästar på bästa sätt krävs en stor portion respekt och kunskap om hur hästar fungerar och om deras naturliga behov och beteenden. Hästen är helt utlämnad till oss människor, och för att må bra behöver den skötsel och omvårdnad på regelbundna tider – varje dag. 365 dagar om året.

Den tid som hästen har varit husdjur är väldigt kort i jämförelse med den tid det har funnits hästar i det vilda. Hästen har utvecklats under miljoner år genom att de som haft de bäst anpassade beteendena har överlevt och fört sina anlag vidare till sina avkommor. Det innebär att tamhästens beteende fortfarande är mycket likt den vilda hästens.

Hästtyper och raser

Hästar finns över hela världen och i alla tänkbara storlekar, färger och former. De delas in i tre huvudgrupper: kallblod, varmblod och ponnyer vilka i sin tur delas in i olika raser. Det finns omkring 300 kända hästraser i världen. Raserna kan skilja sig rätt mycket från varandra, både i hur de ser ut och hur de är till sättet.

Kallblod 

Kallblod har något grövre kroppsbyggnad, grovt tagel i man och svans och kraftigt skyddshår runt hovarna. Bland de mer kända raserna är norsk fjordhäst, nordsvensk brukshäst och ardenner. Mankhöjden på kallblod varierar. Det finns kallblod som har ponnymått och de som har en mankhöjd på över 170 centimeter. Det brukar sägas att kallblod är lugna och stabila hästar med ett behagligt temperament, men det finns naturligtvis de som har mer nerv.

Den Nordsvenska brukshästen är en svensk kallblodsras som används till både ridning och körning. Foto: Malin Aronsson.

Fjordhästen användes från början mest till jord- och skogsbruk, men är idag en mångsidig häst som ses såväl på tävlingsbanorna, som familjehäst och på många ridskolor.

Varmblod

I samlingsnamnet varmblod ryms olika typer av sporthästar som bland annat används inom rid-, trav- och galoppsporten. I Sverige talar man om svenskt varmblod (SWB). Namnet till trots är blodslinjerna väldigt internationella, och det går egentligen inte att tala om en enhetlig ras. Fullblod är däremot en egen ras liksom varmblodiga travhästar. Mankhöjden för svenska varmblod ligger vanligtvis mellan 165–175 centimeter men kan vara både lägre och högre.

De svenska varmbloden (SWB) är populära inom alla ridsportgrenar, från lätta klasser upp till internationell elitnivå, och är en av de vanligaste hästraserna i Sverige.

Den varmblodiga travhästen används främst till tävling i trav och monté.

Ponny

I tävlingssammanhang kallas alla hästar som är under 148 centimeter i mankhöjd för ponny oavsett ras. Det finns också speciella ponnyraser, en är det svenska gotlandsrusset. Andra ponnyraser som ursprungligen kommer från de brittiska öarna är shetlandsponny, connemara och new forest. Ponnyer varierar inte bara i storlek utan även i typ, temperament och användningsområde. Det finns allt från grova och starka ponnyer till de som är smäckra som varmblod och avlade för sportridning. Islandshästar kallas häst men mäter normalt under ponnyhöjd. De är populära både som fritids- och sporthästar.

I tävlingssammanhang delas ponnyer även in storleksmässigt i olika kategorier. Till exempel skiljer sig höjden på hindren i hoppning beroende på vilken kategori ponnyn tillhör.

Gotlandsrusset är en svensk ponnyras som används till ridning, körning och ponnytrav. På Lojsta Hed på Gotland finns en stor flock med vildlevande Gotlandsruss.

Shetlandsponnyn är en av de minsta ponnyraserna, helst ska den inte vara högre än 107 cm i mankhöjd. Den används till det mesta - ponnytrav och monté, galopp, sportkörning och ridning.

De olika kategorierna är:

A: ≤107 cm
B: >107 cm ≤130 cm
C: >130 cm ≤140 cm
D: >140 cm ≤148 cm

Färger och tecken

Hästens hårrem skyddar mot både fukt, kyla och värme, och känselhåren runt mule och ögon hjälper hästen att ”känna” där den inte kan se.

Hästens hårrem delas upp i täckhår (päls eller hårrem) och skyddshår (pannlugg, man, svans och hovskägg). Dessutom har hästen känselhår. Hästar kan ha alla möjliga färger och tecken. Färgerna delas in i hela, blandade och brokiga, men sorteras först och främst utifrån tamfärg, viltfärg, och albinofaktor.

Tamfärg

Hela färger: Enkelt uttryckt kan man säga att en häst är svart, brun eller rödbrun (fux). Bruna hästar har bruna täckhår, men skyddshåren är svarta och även benen är ofta svarta.

En fux har rödbruna täckhår, och skyddshår i samma färg eller något ljusare.

En brun häst har bruna täckhår och svarta skyddshår.

Blandade färger

Skimmel och stickelhårig är exempel på när färgade och vita hår blandas. Skimlar kan vara konstanta i sin färg eller avblekbara. Vid varje hårfällning blir den avblekbara skimmeln ljusare och ljusare för att till sist bli helt vit. Hos den konstanta skimmeln förblir den grå färgen så gott som oförändrad genom åren.

En flugskimmel har övervägande vita täckhår, men vissa hår är mörkare.

Brokiga färger

Hästar med brokiga färger har flera stora tydligt avgränsade fält i vitt och någon grundfärg. Exempel är skäck och tigrerad, där den sistnämnda är prickig.

Skäck är ett exempel på en brokig färg.

Viltfärg

Viltfärgerna härstammar från forntidshästen och förekommer oftast i de lite äldre hästraser som från början var helt eller delvis vilda. Färgen black är en typisk viltfärg. Blacka hästar har en karakteristisk mörk rand, en så kallad ål, längs mankammen och ryggen. De kan också ha ”zebraränder” på framknän och hasor.

Albinofaktor

Albino kallas en människa eller ett djur som saknar pigment och därför har vit hud eller vit päls. Albinon har ofta blå ögon. Man säger inte att ljusa hästar har vit färg – de saknar nämligen inte pigment utan har enbart anlag som bleker pälsen, så kallad albinofaktor. När en del kallar en ljus häst för vit häst är det oftast en avblekt skimmel det handlar om.

Tecken

Hästar kan ha vita tecken och de sitter oftast på huvudet och på benen. Det finns ett antal olika varianter och benämningar.

Här finns hästens tecken som pdf.

Signalementsbeskrivning

Hästens signalement är en beskrivning av hästen. Det talar om hästens ras och härstamning, registreringsnummer och chipnummer. I signalement ska också hästens namn, kön, födelsedatum, färg och tecken på ben och huvud, samt eventuella virvlar eller andra tecken, finnas med. Signalement finns till exempel med i hästens pass.

Hästpass

Alla svenska hästar ska ha ett pass, och dessutom chipmärks hästar i samband med att de registreras. I Sverige utfärdas hästpass (för respektive ras) av de avelsorganisationer som är godkända av Jordbruksverket. Hästpasset innehåller bland annat uppgifter om  namn, födelseår, härstamning och signalement (konturdiagram). I hästpasset ska vaccinationer, laboratorieundersökningar, behandlingar gjorda av veterinär och använda läkemedel föras in. Hästpasset ska alltid följa med hästen vid veterinärundersökning, tävling, betäckning, försäljning, med mera. En ponny ska även ha ett mätintyg för att säkerställa vilken kategori den ingår i vid tävling.

Gångarter

Skritt, trav och galopp är hästens gångarter. Skritt är den långsammaste gångarten, trav är lite snabbare och galoppen är snabbast. Inom vissa raser, som islandshäst, finns ytterligare gångarter som tölt och passgång.

Skritt

Skritten är fyrtaktig, vilket betyder att hästen sätter ner en hov i taget. Den börjar med höger bak, följt av höger fram, vänster bak och slutligen vänster fram. Eftersom hästen rör båda sidor likadant kallas den för liksidig.

Trav

I trav sätter hästen ner två hovar samtidigt, det vill säga traven är tvåtaktig. Hästen börjar med att sätta i höger bakhov och vänster framhov, så kallad diagonal fotförflyttning. Sedan lyfter den dessa båda hovar, och då följer ett svävmoment där hästen har alla benen i luften innan den sätter i vänster bakhov och höger framhov.

Galopp

Galopp är en tretaktig, språngartad rörelse med ett svävmoment. Galopp är oliksidig. Man skiljer på höger och vänster galopp. I höger galopp landar hovarna i den här ordningen: först vänster bakhov, sedan höger bakhov och vänster framhov samtidigt, och sist landar höger framhov. Därefter följer ett svävmoment där alla hovar är i luften samtidigt innan vänster hov landar och nästa galoppsprång fortsätter i samma ordning. I höger galopp är det alltså höger framhov som landar sist. I vänster galopp förflyttar sig hästen tvärtom: höger bak – vänster bak och höger fram – vänster fram – svävmoment. I vänster galopp landar vänster framhov sist.

Anatomi

Hästens kroppsbyggnad kallas för exteriör (eller yttre anatomi) och har stor betydelse för hållbarheten och vad hästen passar för. Kanske förknippar du en ”snygg” häst med färg, utstrålning och hur välmusklad den är? För en erfaren hästmänniska handlar hästens utseende i grund och botten om kroppsbyggnaden – exteriören, hästens yttre anatomi.

Skelettet

Hästens skelett består av cirka 207 ben och kan delas upp i två stora delar. Det exakta antalet ben varierar mellan raser, så det går inte att ange ett exakt antal som gäller alla hästar. Den ena delen består av huvud, hals och bål, den andra av extremiteterna, det vill säga benen. Skelettet har flera uppgifter. Det bildar en ram och ett skydd för alla andra organ i kroppen, det är en mineraldepå för kroppen och det innehåller benmärg som är med och bildar nya blodkroppar.

Skallen

När en ryttare pratar om hästens ”skalle” så syftar ryttaren ofta på hästens mentala inställning.  Men anatomin är också viktig. Hästens huvud är en mycket komplicerad konstruktion som kan väga uppemot 20 kilo. Hästen har kraftiga käkar som tar upp en betydande del av skallen. Men det finns också en rad viktiga mjukdelar, bland annat sju par bihålor, som liksom hos människan kan drabbas av inflammationer, och vad som kallas luftsäckar i svalgområdet.

Svalget är en korsväg i övergången mellan skallen och halsen där luften från näsborrarna och maten från munnen passerar intill varandra på väg till lungorna respektive matsäcken. I öppningen till luftstrupen sitter stämbanden. Hästens svalg ser lite annorlunda ut än människans, och därför kan hästen inte andas via munnen utan bara via näsborrarna.

Hästar kan se ganska olika ut i profil, till stor del beroende på vilken ras de tillhör. Om nosryggen buktar utåt säger man att hästen är ramskopf eller att den har en konvex noslinje. Om nosryggen buktar inåt pratar man i stället om en konkav noslinje.

Ryggen

Ryggen är en väldigt utsatt punkt hos hästen eftersom det är den som bär upp ryttaren. Av alla delar i hästens rörelseapparat är ryggen också en av de mest komplicerade. Ryggen och halsen är dessutom delar av hästen där det som döljer sig under huden ser helt annorlunda ut än hos människan. Hos människan ligger rygg- och nackkotpelaren nära huden, men hos hästen finns den djupare ner, täckt av muskler och bindväv. Ryggmuskulaturen löper både ovanför och under själva ryggkotpelaren och längs med tornutskotten, de skelettdelar som ”står upp” ovanpå kotorna. Ju bättre musklad hästryggen är, desto mer fördelas belastningen från ryttaren. Ryttaren sitter egentligen inte på själva ryggkotorna – som ligger mycket djupare än de flesta inser – utan på just tornutskotten. De fungerar också som muskelfästen.

Extremiteterna

Att hästen står rätt och riktigt på sina ben är en bra början om man vill ha en hållbar häst. Uppemot 70 procent av alla fall hos veterinären handlar om skador på benen – på skelettet, senor, ligament och brosk – det som brukar kallas för rörelseapparaten.

När man pratar om normal benställning ska du kunna tänka dig ett streck som går genom benet uppifrån och ner. Hamnar strecket precis i mitten av benet har hästen korrekta, raka ben. På samma sätt ska benen vara raka sedda bakifrån.

Senor och ligament

Skelettets ben fästs som sagt samman med hjälp av ligament (ledband) och senor. De här elastiska bindvävskonstruktionerna är med och möjliggör rörelserna framåt, bakåt, åt sidorna, uppåt och neråt. En definition för att skilja dem åt är att senor är en förbindelselänk mellan muskler och ben, medan ligament (man säger ledband hos människor) binder samman ben och brosk och till exempel stabiliserar leder. Ligament hjälper också till att hålla organ på plats i kroppen. Ligament och senor har dålig blodförsörjning och är svårläkta, alternativt kan lätt ge återfall, om de en gång har blivit skadade. Om och hur de svarar på träning är inte helt utrett ens för människor. Men som för resten av kroppen behöver de alltid förberedas för arbete.

Senor i hästens framben. Bild: Svensk Travsport.

Ledbrosk

Mellan skelettbenen sitter ledbrosk, i till exempel kotleden. Det fungerar som stötdämpning och glidyta, ungefär som ett kullager. Ledbrosket svarar på belastning, det vill säga träning, men kan också överbelastas. Spannet däremellan är smalt. Brosket består delvis av kollagen, som i hud, hår och skelett. Kollagenet omsätts mycket långsamt i kroppen, så har det väl skadats kan det knappast repareras.

Här finns hästens delar som pdf

Hovar

Utan hov ingen häst - är ett talesätt som det ligger mycket sanning i. Friska hovar spelar en stor roll för att hästen ska må bra och fungera. En duktig hovslagare är guld värd.

Hästen sägs vara ett entåigt däggdjur och en tåspetsgångare. Människan är däremot flertåig och hälgångare eftersom hon vid gång sätter ner hela fotsulan, inklusive hälen, mot marken eller underlaget. Hästens griffelben (på vardera sidan om skenbenet) är tillbakabildade ”tår”. Den här utvecklingen bidrar till att hästen kan röra sig snabbt men gör också att hoven bär upp väldigt mycket vikt och belastning på liten yta. Hovarna kan man likna vid hästens landningsställ, och det säger en del om krafterna. I galopp och vid hoppning kan belastningen – påfrestningen – motsvara mer än dubbelt upp av hästens vikt, det vill säga 1–2 ton

Här finns hovens delar som pdf.

Hovens utseende och kvalitet beror på en kombination av medfödd exteriör och hovvård. På utsidan ser hoven ut att vara en helt egen enhet på benet, men innanför hovkapseln har hoven enskilda ben, ledbrosk och ligament som ska hålla ihop alla delar: blodkärl, nerver plus den elastiska putan som är med och säkrar stötdämpningen i hoven. Det som händer i hoven påverkar benet högre upp, och tvärtom.

Hoven är elastisk och dämpar stöten vid isättning och klarar dessutom av en stor belastning. När hoven belastas utvidgas den i trakterna och går tillbaka igen när belastningen upphör. Den här rörelsen kallas för ”hovmekanismen”. Den är också viktig för blodcirkulationen i hoven. En hov växer ungefär 1 centimeter i månaden. En hovslagare bör verka och eventuellt sko hästen var 6:e–8:e vecka.

Ålder och tänder

Ett år av en hästs liv motsvarar ungefär tre människoår. Hästen är föl fram till 4–6 månader. Därefter, tills den fyller två år, kallas den för åring. När hästen är 5–18 år är den vuxen. Mellan 20 och 30 år börjar hästen bli gammal.

Det kan vara svårt att avgöra hur gammal en häst är, men tänderna säger en hel del. Beroende på vilka tänder hästen har och hur de är nötta kan man avgöra hur gammal hästen är. Emaljen i tanden är det som ger skärpan i bettet och som gör att hästen kan tugga på rätt sätt. När hästen tuggar slits tänderna ner, men allt eftersom tänderna slits förskjuts nytt tandmaterial fram eftersom hästen har en så kallad fördröjd rotutveckling. När hästen blir gammal och det totala emaljkapitalet är förbrukat kan hästen till slut inte tillgodogöra sig fodret. Får hästen vara fullt frisk i övrigt kan det med andra ord bli tändernas kvalitet som avgör hur gammal hästen blir.

Tänder i hästens överkäke. Längst bak finns kindtänderna, därefter vargtänderna, hingsttänderna och längst fram hästens framtänder. Bild: Svensk Travsport.

Fysiologi

Fysiologi är läran om hur kroppen fungerar. Hästens fysiologi är fascinerande, och jämfört med många andra djur är hästen en fantastisk atlet. Beroende på ras och typ är den både snabb och/eller stark. Olika hästraser – och typer – har också stora skillnader i sin fysiologi. Exempelvis skiljer sig musklernas sammansättning och egenskaper mellan en kallblodig brukshäst och en varmblodig sporthäst.

Hästar klarar både värme och kyla bra. Genom att svettas gör den sig av med överskottsvärme, och genom att äta grovfoder håller hästen värmen bättre när det är kallt.

Hästens organ

Hästens muskler har kallats det enskilt största organet i kroppen. Muskler står för alla rörelser i kroppen, både automatiska som hjärtmuskelns slag eller mer viljestyrda som då hästen förflyttar sig.

Muskler

Muskler svarar mycket bra på träning. De fungerar också som ett slags stöd för senor, ligament och brosk – om hästen är rätt tränad och ridpasset ”lagom” upplagt. Trötta muskler tappar sin stödfunktion, och då ökar påfrestningen på senor, ligament och brosk. En tränad muskel ser inte bara annorlunda ut jämfört med en otränad utan är också bättre på att omsätta syre och energi, och alltså orka mer. 

Hästens ytliga muskulatur. Bild: Svensk Travsport.

Hjärta

Tänk dig 300 enliters mjölkförpackningar. Så mycket blod passerar hästens hjärta varje minut om den maxpresterar, exempelvis i ett travlopp. Hästens hjärta är större i förhållande till resten av kroppen än hos de flesta andra djurarter. Hästhjärtat är väl skyddat i kroppen, placerat mellan frambenen. Ett grovt riktmärke är att ett hästhjärta väger ungefär en procent av hästens kroppsvikt. Hästens hjärta slår långsammare och pulsen är lägre än människans i vila men ökar upp till över 250 slag per minut vid maxprestation. Som hos andra däggdjur är hjärtat uppdelat i höger och vänster sida med ”förmak” och ”kammare”. Blod som behöver syresättas på nytt kommer från övriga kroppen till höger förmak och pumpas vidare in i höger kammare. Höger kammare pumpar blodet ut till lungorna, där det tar upp nytt syre från luftvägarna. Det nu syrerika blodet pumpas sedan tillbaka in i vänster förmak, till vänster kammare och via stora kroppspulsådern ut för att ge syre till resten av kroppen.

Hästens hjärta i genomskärning. Bild: Svensk Travsport.

Lungor

Lungorna har enkelt uttryckt ungefär samma utbredning som revbenen, så de är alltså stora. Skulle man ”platta till” all den lungyta hos en normalstor häst där syret som förs ner från luftstrupen möter blodkärl och kan tas upp av blodet kan den ytan bli runt 2 500 kvadratmeter hos en häst, mot cirka 85 kvadratmeter hos en människa. Redan i vila omsätter hästens lungor omkring 50–60 liter luft per minut. 

Mjälte

Förutom hjärta och lungor ingår mjälten i maskineriet som omsätter hästens blod. Hästens mjälte är en viktig blodreservoar och kan hos en normalstor häst väga cirka 1,5 kilo. Den ligger intill mellangärdet (diafragman), i höjd med de bakersta revbenen. Hästens mjälte är mycket större än hos andra djur och innehåller en blodreserv som just bidrar till att hästen kan komma upp i en så hög maxprestation. Enkelt uttryckt har hästen en inbyggd ”bloddopning”. En riktlinje för blodet är att det utgör omkring 8 procent av hästens kroppsvikt, eller 35 liter hos en häst som väger 450 kilo (motsvarande en stor D-ponny, liten häst). En viktig skillnad mellan hästar och människor är att hästen inte får ”järnbrist”, och det kan tvärtom vara farligt att ge extra järn.

Njurar

Njurarna räknas egentligen till urinorganen. De är belägna strax bakom sadelläget, högt upp i bålen, på båda sidor om ryggraden. De sitter i skydd av ett fettlager och under de bakersta revbenen. Den högra njuren har sin plats lite framför den vänstra, och båda har kontakt med andra inre organ.

Njurarnas funktion kan liknas vid ett vattenreningsverk, men de är mycket mer raffinerade än så. I stället för smutsigt vatten filtrerar njurarna blodet, behåller de ämnen och den vätska som kroppen behöver och sorterar ut slaggprodukterna som sedan rinner ut med urinen.

Njurarna är också med och skapar röda blodkroppar och D-vitamin och hjälper till att styra blodtrycket. Hela hästkroppens blodvolym passerar njurarna mer än 60 gånger under ett dygn. Uppemot 99 procent av blodets vätskedel återanvänds av kroppen, och en av njurarnas uppgifter är att vara med och styra vätskebalansen.

Hästens njurar och lever drabbas sällan av problem. Det är viktigt att komma ihåg, speciellt i relation till det enorma utbud av tillskott till hästar som finns att köpa på marknaden. Just produkter som sägs ”rena” njurarna och levern kan man framför allt hoppa över.

Lever

Levern är ett av kroppens största organ och väger omkring 1,5 procent av hästens kroppsvikt. Den är belägen i bukhålans främre del, innanför revbenen, till höger om kroppens mittlinje och direkt bakom mellangärdet (diafragman). Nästan allt blod som passerar mag-tarmområdet går vidare till levern där näringsämnen från matsmältningen tas om hand innan de går ut i resten av kroppen.

Levern har en viktig roll inte bara för matsmältningen utan också för hormoner, blodkoagulation och immunförsvar. Precis som njurarna är levern avgiftande men också inblandad i omsättningen av kolhydrater, proteiner och fett.

Levern har, liksom njurarna, en överkapacitet som gör att den kan fortsätta fungera till en viss punkt även med problem.

Mage-tarm

Om du har insikt i hur hästens matsmältningssystem fungerar kan du ta hänsyn till det och förebygga störningar.

Mag-tarmkanalen kan ses som ett långt rör som går en krokig väg mellan munnen och ändtarmen. Härigenom ska allt foder hästen äter passera, vilket totalt tar 35-50 timmar.

Hästens mag-tarmkanal. Längst till höger syns magsäcken, som är liten i förhållande till övriga organ. Bild: Svensk Travsport.

Avel och uppfödning

Att föröka sig är en instinkt hos alla djur, även hos hästen. Könsdrifter och hormoner påverkar hästens beteende. Ston har regelbundna brunstintervaller som för en del individer märks i ändrat beteende. De allra flesta hingstföl som föds kastreras i ung ålder för att bli lättare att hantera.

Avel med hästar har bedrivits under mycket lång tid, förmodligen så länge som människan har haft hästar. Tidigt upptäckte dåtidens hästägare att vissa hästar var starkare, snabbare och hade bättre temperament än andra och att avkomman liknade sina föräldrar. Det blev bakgrunden till planmässig hästavel. Dels vill man förbättra hästarnas prestationer och exteriör, dels har det stor ekonomisk och arbetsmässig betydelse att hästen är frisk och skadefri, utvecklas tidigt, har bra temperament och är lättlärd. Det innebär att långt ifrån alla hästar är lämpliga att sätta i avel.  Uppfödning av hästar är ett långsiktigt arbete som kräver stort engagemang och stor kunskap. Det är något alldeles fantastiskt att få föda upp ett föl, men det innebär även ett stort ansvar och mycket arbete.

Du kan läsa mer om avel och uppfödning på hästsverige.se.

Stoets dräktighet

För att stoet ska bli dräktigt behöver det vara friskt, i god kondition och i gott hull. Ett sto är dräktigt i ungefär elva månader. Första dräktighetsmånaderna kan stoet skötas om som vanligt men under de tre sista månaderna sker en stor tillväxt av fostret. Stoet kan då behöva ta det lugnare och fodermängden kan behöva ökas. Stoet behöver också cirka en månad före fölning vaccineras mot stelkramp och influensa så att det finns tillräckligt med antikroppar i råmjölken.

Fölning

Stoets dräktighetstid kan variera, så de sista veckorna före beräknad fölning gäller det att ha ordentlig koll på stoet. Tecken på att fölningen är nära kan vara att juvret växer och stoet får vaxproppar (råmjölk som torkat på spenen). Bäckenbanden som sitter vid sidan om svansroten blir också slappa inför förlossningen.

Tips

Läs mer och se film om fölning på hästsverige.se.

För dig som är mer intresserad av avel erbjuder Hästsportens folkhögskola en webbaserad avelskurs.