Hästens ursprung
Hästsläktet (Equus) har funnits i cirka 50 miljoner år och hästen har inte alltid sett ut som den gör nu. Urhästen eohippus liknade från början en räv, den hade fyra tår på framfoten, tre tår på bakfoten och levde på blad och löv. Den har under miljoner år utvecklats till hur den ser ut i dag. Dagens hästar har dock kvar det ursprungliga hästdjurets beteende.
Människan har i årtusenden använt hästen som drag- och riddjur. Den användes till exempel som transportmedel, i strid eller i jordbruket. Så småningom tog motorer över hästens arbete och vi använder den numera mer för nöjes skull. Fortfarande mäter vi dock bilars kraft i hästkrafter.
Beteende
För att ta hand om våra hästar på bästa sätt krävs en stor portion respekt och kunskap om hur hästar fungerar och om deras naturliga behov och beteenden. Hästen är helt utlämnad till oss människor, och för att må bra behöver den skötsel och omvårdnad på regelbundna tider – varje dag. 365 dagar om året.
Den tid som hästen har varit husdjur är väldigt kort i jämförelse med den tid det har funnits hästar i det vilda. Hästen har utvecklats under miljoner år genom att de som haft de bäst anpassade beteendena har överlevt och fört sina anlag vidare till sina avkommor. Det innebär att tamhästens beteende fortfarande är mycket likt den vilda hästens.
Hästens välbefinnande
Vi som har hand om hästar har ett stort ansvar, så stort att riksdag och regering har stiftat särskilda djurskyddslagar. Det handlar helt enkelt om att hästar ska ha det bra. Kunskapen om hur du tar hand om en häst på bästa sätt är minst lika viktig som att lära dig sitta rätt i sadeln. Hur du hanterar hästen från marken är många gånger en fingervisning om hur skicklig du är på att rida eller köra. Hästen försöker tyda dina signaler, och därför är det en viktig grundregel att söka fel och hitta lösningar hos dig själv och inte hos hästen när du möter utmaningar. Därför är det en självklarhet att ständigt söka mer kunskap för dig som vill bli en bättre ryttare och hästmänniska. Det handlar om alltifrån att ta reda på hur hästen fungerar till ridlära och principer för hästens utbildning. Allt för hästens bästa.
Ridsporten är en idrott som bygger på samverkan mellan häst och människa. Det är en fantastisk idrott med tydliga värderingar, för hästars och människors bästa.
Samspelet mellan människa och häst fascinerar och engagerar miljontals människor världen över. Känslan när allt stämmer, är nära på oslagbar. Men samspelet blir inte fantastiskt på något sätt om det inte sker på schyssta grunder. Eftersom vi nästan uteslutande använder hästen för nöjes skull, ställer det extra stora krav på hur vi förhåller oss till den. Hur vi hanterar våra hästar är därför en viktig del av vår ridsport, och det innebär att vi alltid måste värna om våra hästar med kunskap, kärlek och respekt.
Instinkter
Hästen är ett flock- och flyktdjur och har ett beteende som den har utvecklat under miljontals år. Därför kommer hästens inre signaler – instinkter – alltid att vara starkare än de yttre signaler som vi lär den. Det är många gånger hästens instinkter som styr hur den beter sig, till exempel när den skyggar undan från något som den upplever vara en fara.
Flockdjur
Hästen vill leva tillsammans med andra hästar, och när de lever i frihet gör de det i flock. Hästen behöver samtidigt kunna stå själv i stallet då och då och ridas ut ensam, men det behöver den lära sig som en del av sin utbildning. I den vilda flocken kan hästarna hjälpas åt att hålla utkik efter faror och chansen att överleva ökar. Vi människor kan aldrig ersätta den sociala trygghet som hästarna ger varandra, men det är viktigt att du är en trygg ledare i ditt samspel med hästen.
När unga hästar träffar på okända hästar eller nya föremål visar de ofta underkastelse genom att sträcka fram huvudet och halsen och ge ifrån sig ett klapprande ljud med tänderna. Det signalerar till den andra hästen att ”jag ger mig, jag är liten och svag, var rädd om mig”. Föl kan göra det mot allt okänt och främmande, till exempel om du sträcker in en hand i boxen för att klappa den, innan den blivit van vid det.
Vuxna hästar visar främst underkastelse genom att gå undan. Detta är viktigt att komma ihåg när du ska släppa ihop nya hästar. För att minska risken för skador när en ny häst ska introduceras bör de först ha kontakt utanför hagen, till exempel genom att stå i grannboxar över natten. Om det gäller flera hästar som ska släppas samtidigt så är det viktigt att släppa dem i stora hagar så att de får ordentligt med utrymme. En häst angriper normalt sett inte en häst som visar underkastelse.
Flyktdjur
Hästar är ett flyktdjur, det vill säga bytesdjur. I det vilda var de beroende av att hinna fly när någon fara hotade, eftersom de annars riskerade att bli byte för andra djur. Flyktinstinkten finns kvar hos hästen och gör att den alltid är uppmärksam på förändringar i sin omgivning. Uppfattar en häst i en flock ett hot och börjar fly så följer resten av flocken med.
Hästen bör under sin utbildning gradvis vänjas vid nya miljöer och företeelser, för att dämpa det medfödda flyktbeteendet. Vi människor behöver träna på att läsa av hästen och försöka förutse vad hästen kan bli rädd för.
Fortplantning, avel och uppfödning
Att föröka sig är en instinkt hos alla djur, även för hästen. Könsdrifter och hormoner påverkar hästens beteende. Ston har regelbundna brunstintervaller som för en del individer märks i ändrat beteende. De allra flesta hingstföl som föds kastreras i ung ålder för att bli lätthanterligare.
Avel med hästar har bedrivits under mycket lång tid, förmodligen så länge som människan har haft hästar. Tidigt upptäckte dåtidens hästägare att vissa hästar var starkare, snabbare och hade bättre temperament än andra och att avkomman liknade sina föräldrar. Det blev bakgrunden till planmässig hästavel. Dels vill man förbättra hästarnas prestationer och exteriör. Dels har det stor ekonomisk och arbetsmässig betydelse att hästen är frisk och skadefri, utvecklas tidigt, har bra temperament och är lättlärd. Det innebär att långtifrån alla hästar är lämpliga att sätta i avel. Uppfödning av hästar är ett långsiktigt arbete som kräver stort engagemang och stor kunskap. Det är något alldeles fantastiskt att få föda upp ett föl, men det innebär även ett stort ansvar och mycket arbete.
Foder = foderbeteende
Hästen är anpassad till att leva på öppna grässlätter och är till sin natur en utpräglad gräsätare. Det går tillbaka till förfäderna som var stäppdjur och sökte föda och betade gräs, lite i taget, nästan dygnet runt.
Hästens matsmältning är helt enkelt designad för att få ut mesta möjliga näring ur gräs (grovfoder). Högenergifoder och foderbyten ska du däremot vara försiktig med.
Hästen har en liten magsäck i förhållande till sin storlek, och det gör att den är anpassad till att äta lite i taget. För att efterlikna livet i frihet så bra som möjligt ska hästar i stall fodras minst fyra gånger per dag (morgon, lunch, eftermiddag och kväll) alternativt ha fri tillgång på grovfoder. Eftersom hästar saknar förmågan att känna av när magsäcken är full, och reglerar sin mättnad genom ättiden, är det viktigt att ge hästen så pass stor mängd grovfoder per fodringstillfälle att den kan äta i 1–2 timmar. Kan hästen av någon anledning inte få så mycket hö eller hösilage så går det att förlänga mattiden genom att ge den halm. Då har hästen något att pyssla med, och det mår den bra av såväl fysiskt som psykiskt.
Kommunikation
I första hand kommunicerar hästar med varandra genom dofter, men även visuellt med hjälp av kroppsspråk, vilket även du kan lära dig att förstå. Alla hästar är olika. De har olika personligheter, temperament och fysiska förutsättningar. Genom att studera hästens mimik, kroppsspråk och rörelsemönster kan du lära dig att se vilket humör hästen är på. Hästens öron och kroppshållning avslöjar om den lyssnar, är arg eller avslappnad.
Lugn lönar sig
Du vet väl att din sinnesstämning smittar av sig på hästen när du kommer till stallet? Är du till exempel stressad kan det göra att även hästen blir orolig och nervös. Försök behålla lugnet och lämna stressen utanför stalldörren. Då får du och hästen bästa förutsättningar för en trevlig stund tillsammans.
Sinnen
Hästar är bytes- och flyktdjur som upplever omvärlden på ungefär samma sätt som sina vilda förfäder. Deras fem sinnen (syn, lukt, känsel, smak och hörsel) hjälper dem att upptäcka faror.
Syn
Hästar ser jättebra. Genom att deras ögon sitter på sidan av huvudet skiljer deras synfält sig från vårt. De kan se åt sidorna, snett bakåt och framåt. Det räcker med minsta rörelse i omgivningen för att hästen ska sluta beta, höja huvudet och se efter vad det kan vara. Däremot har hästar ett blint fält rakt bakom öronen och över ryggen. Det är bra att känna till och tänka på när hästen exempelvis ska ridas in. Eftersom de inte ser vad som händer på ryggen kan de bli väldigt rädda innan de har vant sig vid att ha en ryttare där. Hästen har även ett bra mörkerseende.
Lukt
Hästar har ett väl utvecklat luktsinne som hjälper dem att skilja det kända från det okända. Och de märker snabbt om något avviker från det ”normala”. Lukter som kan få en häst att reagera starkt är till exempel brandrök och vilda djur som älg och vildsvin. Det är framför allt genom dofter som hästar kommunicerar med varandra.
Smak
Smaken tar vid när lukttestet är avklarat, det vill säga hästen väljer i första hand ut vad den äter med hjälp av lukten, sedan efter smaken. Hästar brukar ogilla bitter smak och föredrar sådant som är sött.
Känsel
Hästar är känsliga varelser. Deras känsel är väl utvecklad, framför allt kring nosen och mulen. Klipp aldrig bort känselhåren runt mulen! Hästen har nämligen svårt att se precis rakt framför sig, men med hjälp av känselhåren kan den registrera att den kommer i kontakt med något. Hästar kan reagera på minsta fluga. Du kan se hur det rycker till i hästens hud när flugan promenerar över pälsen.
Hörsel
Hästar hör jättebra och kan uppfatta mycket högre toner (frekvenser) än människan. Öronen är trattformade och kan vridas nästan ett helt varv. På så sätt kan hästen fånga upp ljud från alla håll och kanter oavsett varifrån ljudet kommer.
Säker med häst
För att stallmiljön ska vara säker för både hästar och människor bör hästen tidigt lära sig att vara följsam och ha förtroende och respekt för människor. Du måste i din tur vara konsekvent, ha respekt för hästen och ge den fullt fokus vid all hantering. Det är vad som ingår i det som på engelska kallas ”horsemanship”. Det är när man slarvar och/eller släpper koncentrationen som risken för olyckor ökar. Bra rutiner är avgörande för säker hästhantering.
Förstå hästens signaler
Hästar är inte aggressiva av naturen, även om de kan vara rätt tuffa mot varandra med både bett och sparkar. Men du måste vara uppmärksam på hästens signaler. Vissa hästar gillar inte att bli störda när de äter, många grinar illa när sadelgjorden spänns, andra är kittliga när de blir borstade under magen och några har lärt sig att skrämmas genom att lägga öronen bakåt. Lär dig att vara uppmärksam och alltid försiktig med hästar som visar tecken på irritation, inte minst om det är en häst du inte känner så väl. Sätt alltid din egen säkerhet först!
Hästar varnar oftast innan de bits eller sparkas. Men hur lugn och trygg en häst än är kan den reagera instinktivt om den blir överraskad. Om hästen av någon anledning inte kan komma undan snabbt nog och känner sig trängd kan den reagera reflexmässigt med att sparka för att försvara sig. Därför är det viktigt att du alltid använder rösten när du närmar dig en häst bakifrån så att den vet att du är på väg och inte blir skrämd. En häst som inte blivit överraskad men tänker sparkas ger ofta en första varningssignal genom att lyfta lite på ena bakbenet.
Utmaningar i umgänget med en häst beror nästan alltid på att hästen har dåliga erfarenheter sedan tidigare eller att den blir rädd och känner sig trängd. Ha tålamod och lär dig att tyda hästens signaler och beteende ordentligt. Det är först då du får hästens förtroende och tillgivenhet.
Skulle du någon gång möta en häst med mycket sänkt huvud och bakåtstrukna öron och som dessutom pendlar lite med huvudet från sida till sida – varning! Det signalerar att hästen är riktigt ilsken. Ston gör till exempel så ibland för att skrämma bort nyfikna besökare från sina föl.
Ta reda på orsaken så har du lösningen
Även för någon med lång erfarenhet av hästar händer det att hästen inte reagerar som man tänkt sig (exempelvis för att den inte förstår, den är rädd, den kan inte, den har ont eller den är ovillig). Då gäller det att omedelbart försöka förstå orsaken. Genom att ödmjukt fråga sig ”vad gjorde jag för fel?” har du kommit en bra bit på väg i din resa mot att bli en skicklig ryttare och hästmänniska.
Hästtyper och raser
Hästar finns över hela världen och i alla tänkbara storlekar, färger och former. De delas in i tre huvudgrupper: kallblod, varmblod och ponnyer vilka i sin tur delas in i olika raser. Det finns omkring 300 kända hästraser i världen. Raserna kan skilja sig rätt mycket från varandra, både i hur de ser ut och hur de är till sättet.
Kallblod
Kallblod har något grövre kroppsbyggnad, grovt tagel i man och svans och kraftigt skyddshår runt hovarna. Bland de mer kända raserna är norsk fjordhäst, nordsvensk brukshäst och ardenner. Mankhöjden på kallblod varierar. Det finns kallblod som har ponnymått och de som har en mankhöjd på över 170 centimeter. Det brukar sägas att kallblod är lugna och stabila hästar med ett behagligt temperament, men det finns naturligtvis de som har mer nerv.
Den Nordsvenska brukshästen är en svensk kallblodsras som används till både ridning och körning. Foto: Malin Aronsson.
Fjordhästen användes från början mest till jord- och skogsbruk, men är idag en mångsidig häst som ses såväl på tävlingsbanorna, som familjehäst och på många ridskolor.
Varmblod
I samlingsnamnet varmblod ryms olika typer av sporthästar som bland annat används inom rid-, trav- och galoppsporten. I Sverige talar man om svenskt varmblod (SWB). Namnet till trots är blodslinjerna väldigt internationella, och det går egentligen inte att tala om en enhetlig ras. Fullblod är däremot en egen ras liksom varmblodiga travhästar. Mankhöjden för svenska varmblod ligger vanligtvis mellan 165–175 centimeter men kan vara både lägre och högre.
De svenska varmbloden (SWB) är populära inom alla ridsportgrenar, från lätta klasser upp till internationell elitnivå, och är en av de vanligaste hästraserna i Sverige.
Den varmblodiga travhästen används främst till tävling i trav och monté.
Ponny
I tävlingssammanhang kallas alla hästar som är under 148 centimeter i mankhöjd för ponny oavsett ras. Det finns också speciella ponnyraser, en är det svenska gotlandsrusset. Andra ponnyraser som ursprungligen kommer från de brittiska öarna är shetlandsponny, connemara och new forest. Ponnyer varierar inte bara i storlek utan även i typ, temperament och användningsområde. Det finns allt från grova och starka ponnyer till de som är smäckra som varmblod och avlade för sportridning. Islandshästar kallas häst men mäter normalt under ponnyhöjd. De är populära både som fritids- och sporthästar.
I tävlingssammanhang delas ponnyer även in storleksmässigt i olika kategorier. Till exempel skiljer sig höjden på hindren i hoppning beroende på vilken kategori ponnyn tillhör.
Gotlandsrusset är en svensk ponnyras som används till ridning, körning och ponnytrav. På Lojsta Hed på Gotland finns en stor flock med vildlevande Gotlandsruss.
Shetlandsponnyn är en av de minsta ponnyraserna, helst ska den inte vara högre än 107 cm i mankhöjd. Den används till det mesta - ponnytrav och monté, galopp, sportkörning och ridning.
De olika kategorierna är:
A: ≤107 cm
B: >107 cm ≤130 cm
C: >130 cm ≤140 cm
D: >140 cm ≤148 cm
Avelsförbunden har mer information om respektive ras på sina webbplatser. Här finns länkar till dem.
Färger och tecken
Hästens hårrem skyddar mot både fukt, kyla och värme, och känselhåren runt mule och ögon hjälper hästen att ”känna” där den inte kan se.
Hästens hårrem delas upp i täckhår (päls eller hårrem) och skyddshår (pannlugg, man, svans och hovskägg). Dessutom har hästen känselhår. Hästar kan ha alla möjliga färger och tecken. Färgerna delas in i hela, blandade och brokiga, men sorteras först och främst utifrån tamfärg, viltfärg, och albinofaktor.
Tamfärg
Hela färger: Enkelt uttryckt kan man säga att en häst är svart, brun eller rödbrun (fux). Bruna hästar har bruna täckhår, men skyddshåren är svarta och även benen är ofta svarta.
En fux har rödbruna täckhår, och skyddshår i samma färg eller något ljusare.
En brun häst har bruna täckhår och svarta skyddshår.
Blandade färger
Skimmel och stickelhårig är exempel på när färgade och vita hår blandas. Skimlar kan vara konstanta i sin färg eller avblekbara. Vid varje hårfällning blir den avblekbara skimmeln ljusare och ljusare för att till sist bli helt vit. Hos den konstanta skimmeln förblir den grå färgen så gott som oförändrad genom åren.
En flugskimmel har övervägande vita täckhår, men vissa hår är mörkare.
Brokiga färger
Hästar med brokiga färger har flera stora tydligt avgränsade fält i vitt och någon grundfärg. Exempel är skäck och tigrerad, där den sistnämnda är prickig.
Skäck är ett exempel på en brokig färg.
Viltfärg
Viltfärgerna härstammar från forntidshästen och förekommer oftast i de lite äldre hästraser som från början var helt eller delvis vilda. Färgen black är en typisk viltfärg. Blacka hästar har en karakteristisk mörk rand, en så kallad ål, längs mankammen och ryggen. De kan också ha ”zebraränder” på framknän och hasor.
Albinofaktor
Albino kallas en människa eller ett djur som saknar pigment och därför har vit hud eller vit päls. Albinon har ofta blå ögon. Man säger inte att ljusa hästar har vit färg – de saknar nämligen inte pigment utan har enbart anlag som bleker pälsen, så kallad albinofaktor. När en del kallar en ljus häst för vit häst är det oftast en avblekt skimmel det handlar om.
Tecken
Hästar kan ha vita tecken och de sitter oftast på huvudet och på benen. Det finns ett antal olika varianter och benämningar.
Tecken på huvudet
Vita hår i pannan (vhip)
Stjärn (stj)
Skjuten stjärn (skj stj)
Ringstjärn
Strimbläs (strbls)
Oregelbunden stjärn
Snopp (snp)
Bruten bläs (brut bls)
Genomgående bläs (gmbls)
Lykta (lkt)
Nosbläs (nsbls)
Tecken på benen
Vit kronrand (vt krnd)
Vit krona (vt kr)
Vit kota (vt kota)
Vit halvstrumpa (vt halvsmpa)
Vit helstrumpa (vt helsmpa)
Vit båda ballar (vt bball)
Signalementsbeskrivning
Hästens signalement är en beskrivning av hästen. Det talar om hästens ras och härstamning, registreringsnummer och chipnummer. I signalement ska också hästens namn, kön, födelsedatum, färg och tecken på ben och huvud, samt eventuella virvlar eller andra tecken, finnas med. Signalement finns till exempel med i hästens pass.
Hästpass
Alla svenska hästar ska ha ett pass, och dessutom chipmärks hästar i samband med att de registreras. I Sverige utfärdas hästpass (för respektive ras) av de avelsorganisationer som är godkända av Jordbruksverket. Hästpasset innehåller bland annat uppgifter om namn, födelseår, härstamning och signalement (konturdiagram). I hästpasset ska vaccinationer, laboratorieundersökningar, behandlingar gjorda av veterinär och använda läkemedel föras in. Hästpasset ska alltid följa med hästen vid veterinärundersökning, tävling, betäckning, försäljning, med mera. En ponny ska även ha ett mätintyg för att säkerställa vilken kategori den ingår i vid tävling.
Gångarter
Skritt, trav och galopp är hästens gångarter. Skritt är den långsammaste gångarten, trav är lite snabbare och galoppen är snabbast. Inom vissa raser, som islandshäst, finns ytterligare gångarter som tölt och passgång.
Skritt
Skritten är fyrtaktig, vilket betyder att hästen sätter ner en hov i taget. Den börjar med höger bak, följt av höger fram, vänster bak och slutligen vänster fram. Eftersom hästen rör båda sidor likadant kallas den för liksidig.
Trav
I trav sätter hästen ner två hovar samtidigt, det vill säga traven är tvåtaktig. Hästen börjar med att sätta i höger bakhov och vänster framhov, så kallad diagonal fotförflyttning. Sedan lyfter den dessa båda hovar, och då följer ett svävmoment där hästen har alla benen i luften innan den sätter i vänster bakhov och höger framhov.
Galopp
Galopp är en tretaktig, språngartad rörelse med ett svävmoment. Galopp är oliksidig. Man skiljer på höger och vänster galopp. I höger galopp landar hovarna i den här ordningen: först vänster bakhov, sedan höger bakhov och vänster framhov samtidigt, och sist landar höger framhov. Därefter följer ett svävmoment där alla hovar är i luften samtidigt innan vänster hov landar och nästa galoppsprång fortsätter i samma ordning. I höger galopp är det alltså höger framhov som landar sist. I vänster galopp förflyttar sig hästen tvärtom: höger bak – vänster bak och höger fram – vänster fram – svävmoment. I vänster galopp landar vänster framhov sist.
Anatomi
Hästens kroppsbyggnad kallas för exteriör (eller yttre anatomi) och har stor betydelse för hållbarheten och vad hästen passar för. Kanske förknippar du en ”snygg” häst med färg, utstrålning och hur välmusklad den är? För en erfaren hästmänniska handlar hästens utseende i grund och botten om kroppsbyggnaden – exteriören, hästens yttre anatomi.
Skelettet
Hästens skelett består av cirka 207 ben och kan delas upp i två stora delar. Det exakta antalet ben varierar mellan raser, så det går inte att ange ett exakt antal som gäller alla hästar. Den ena delen består av huvud, hals och bål, den andra av extremiteterna, det vill säga benen. Skelettet har flera uppgifter. Det bildar en ram och ett skydd för alla andra organ i kroppen, det är en mineraldepå för kroppen och det innehåller benmärg som är med och bildar nya blodkroppar.
Skallen
När en ryttare pratar om hästens ”skalle” så syftar ryttaren ofta på hästens mentala inställning. Men anatomin är också viktig. Hästens huvud är en mycket komplicerad konstruktion som kan väga uppemot 20 kilo. Hästen har kraftiga käkar som tar upp en betydande del av skallen. Men det finns också en rad viktiga mjukdelar, bland annat sju par bihålor, som liksom hos människan kan drabbas av inflammationer, och vad som kallas luftsäckar i svalgområdet.
Svalget är en korsväg i övergången mellan skallen och halsen där luften från näsborrarna och maten från munnen passerar intill varandra på väg till lungorna respektive matsäcken. I öppningen till luftstrupen sitter stämbanden. Hästens svalg ser lite annorlunda ut än människans, och därför kan hästen inte andas via munnen utan bara via näsborrarna.
Hästar kan se ganska olika ut i profil, till stor del beroende på vilken ras de tillhör. Om nosryggen buktar utåt säger man att hästen är ramskopf eller att den har en konvex noslinje. Om nosryggen buktar inåt pratar man i stället om en konkav noslinje.
Ryggen
Ryggen är en väldigt utsatt punkt hos hästen eftersom det är den som bär upp ryttaren. Av alla delar i hästens rörelseapparat är ryggen också en av de mest komplicerade. Ryggen och halsen är dessutom delar av hästen där det som döljer sig under huden ser helt annorlunda ut än hos människan. Hos människan ligger rygg- och nackkotpelaren nära huden, men hos hästen finns den djupare ner, täckt av muskler och bindväv. Ryggmuskulaturen löper både ovanför och under själva ryggkotpelaren och längs med tornutskotten, de skelettdelar som ”står upp” ovanpå kotorna. Ju bättre musklad hästryggen är, desto mer fördelas belastningen från ryttaren. Ryttaren sitter egentligen inte på själva ryggkotorna – som ligger mycket djupare än de flesta inser – utan på just tornutskotten. De fungerar också som muskelfästen.
Extremiteterna
Att hästen står rätt och riktigt på sina ben är en bra början om man vill ha en hållbar häst. Uppemot 70 procent av alla fall hos veterinären handlar om skador på benen – på skelettet, senor, ligament och brosk – det som brukar kallas för rörelseapparaten.
När man pratar om normal benställning ska du kunna tänka dig ett streck som går genom benet uppifrån och ner. Hamnar strecket precis i mitten av benet har hästen korrekta, raka ben. På samma sätt ska benen vara raka sedda bakifrån.
Senor och ligament
Skelettets ben fästs som sagt samman med hjälp av ligament (ledband) och senor. De här elastiska bindvävskonstruktionerna är med och möjliggör rörelserna framåt, bakåt, åt sidorna, uppåt och neråt. En definition för att skilja dem åt är att senor är en förbindelselänk mellan muskler och ben, medan ligament (man säger ledband hos människor) binder samman ben och brosk och till exempel stabiliserar leder. Ligament hjälper också till att hålla organ på plats i kroppen. Ligament och senor har dålig blodförsörjning och är svårläkta, alternativt kan lätt ge återfall, om de en gång har blivit skadade. Om och hur de svarar på träning är inte helt utrett ens för människor. Men som för resten av kroppen behöver de alltid förberedas för arbete.
Senor i hästens framben. Bild: Svensk Travsport.
Ledbrosk
Mellan skelettbenen sitter ledbrosk, i till exempel kotleden. Det fungerar som stötdämpning och glidyta, ungefär som ett kullager. Ledbrosket svarar på belastning, det vill säga träning, men kan också överbelastas. Spannet däremellan är smalt. Brosket består delvis av kollagen, som i hud, hår och skelett. Kollagenet omsätts mycket långsamt i kroppen, så har det väl skadats kan det knappast repareras.
Hovar
Utan hov ingen häst - är ett talesätt som det ligger mycket sanning i. Friska hovar spelar en stor roll för att hästen ska må bra och fungera. En duktig hovslagare är guld värd.
Hästen sägs vara ett entåigt däggdjur och en tåspetsgångare. Människan är däremot flertåig och hälgångare eftersom hon vid gång sätter ner hela fotsulan, inklusive hälen, mot marken eller underlaget. Hästens griffelben (på vardera sidan om skenbenet) är tillbakabildade ”tår”. Den här utvecklingen bidrar till att hästen kan röra sig snabbt men gör också att hoven bär upp väldigt mycket vikt och belastning på liten yta. Hovarna kan man likna vid hästens landningsställ, och det säger en del om krafterna. I galopp och vid hoppning kan belastningen – påfrestningen – motsvara mer än dubbelt upp av hästens vikt, det vill säga 1–2 ton
Hovens utseende och kvalitet beror på en kombination av medfödd exteriör och hovvård. På utsidan ser hoven ut att vara en helt egen enhet på benet, men innanför hovkapseln har hoven enskilda ben, ledbrosk och ligament som ska hålla ihop alla delar: blodkärl, nerver plus den elastiska putan som är med och säkrar stötdämpningen i hoven. Det som händer i hoven påverkar benet högre upp, och tvärtom.
Hoven är elastisk och dämpar stöten vid isättning och klarar dessutom av en stor belastning. När hoven belastas utvidgas den i trakterna och går tillbaka igen när belastningen upphör. Den här rörelsen kallas för ”hovmekanismen”. Den är också viktig för blodcirkulationen i hoven. En hov växer ungefär 1 centimeter i månaden. En hovslagare bör verka och eventuellt sko hästen var 6:e–8:e vecka.
Ålder och tänder
Ett år av en hästs liv motsvarar ungefär tre människoår. Hästen är föl fram till 4–6 månader. Därefter, tills den fyller två år, kallas den för åring. När hästen är 5–18 år är den vuxen. Mellan 20 och 30 år börjar hästen bli gammal.
Det kan vara svårt att avgöra hur gammal en häst är, men tänderna säger en hel del. Beroende på vilka tänder hästen har och hur de är nötta kan man avgöra hur gammal hästen är. Emaljen i tanden är det som ger skärpan i bettet och som gör att hästen kan tugga på rätt sätt. När hästen tuggar slits tänderna ner, men allt eftersom tänderna slits förskjuts nytt tandmaterial fram eftersom hästen har en så kallad fördröjd rotutveckling. När hästen blir gammal och det totala emaljkapitalet är förbrukat kan hästen till slut inte tillgodogöra sig fodret. Får hästen vara fullt frisk i övrigt kan det med andra ord bli tändernas kvalitet som avgör hur gammal hästen blir.
Tänder i hästens överkäke. Längst bak finns kindtänderna, därefter vargtänderna, hingsttänderna och längst fram hästens framtänder. Bild: Svensk Travsport.
Fysiologi
Fysiologi är läran om hur kroppen fungerar. Hästens fysiologi är fascinerande, och jämfört med många andra djur är hästen en fantastisk atlet. Beroende på ras och typ är den både snabb och/eller stark. Olika hästraser – och typer – har också stora skillnader i sin fysiologi. Exempelvis skiljer sig musklernas sammansättning och egenskaper mellan en kallblodig brukshäst och en varmblodig sporthäst.
Hästar klarar både värme och kyla bra. Genom att svettas gör den sig av med överskottsvärme, och genom att äta grovfoder håller hästen värmen bättre när det är kallt.
Grundläggande fakta
Genom att ta reda på vad hästen har för normal temperatur, andning och puls kan du bedöma hur den mår.
Temperatur
Hästars normala kroppstemperatur ligger mellan 37,2 och 38,2 grader. Ta reda på vilken normaltemp din häst har genom att ta tempen några dagar i rad vid ungefär samma tidpunkt, gärna på morgonen. Man brukar prata om hästens morgontemp. Tempen tas i ändtarmen.
Andning
En häst i vila andas ungefär 8–16 gånger i minuten.
Puls
Varje gång hjärtat slår känns pulsen som ett litet slag. Du kan känna den genom att hålla två fingrar på ett blodkärl under käken vid hästens ganasch, vid kotan eller strax under eller vid insidan av ett framknä. Hästens hjärta slår ungefär 28–40 slag per minut när den vilar. Vid ansträngning ökar pulsen, och maxpulsen ligger på omkring 180–240 slag per minut.
Hästens organ
Hästens muskler har kallats det enskilt största organet i kroppen. Muskler står för alla rörelser i kroppen, både automatiska som hjärtmuskelns slag eller mer viljestyrda som då hästen förflyttar sig.
Muskler
Muskler svarar mycket bra på träning. De fungerar också som ett slags stöd för senor, ligament och brosk – om hästen är rätt tränad och ridpasset ”lagom” upplagt. Trötta muskler tappar sin stödfunktion, och då ökar påfrestningen på senor, ligament och brosk. En tränad muskel ser inte bara annorlunda ut jämfört med en otränad utan är också bättre på att omsätta syre och energi, och alltså orka mer. 
Hästens ytliga muskulatur. Bild: Svensk Travsport.
Hjärta
Tänk dig 300 enliters mjölkförpackningar. Så mycket blod passerar hästens hjärta varje minut om den maxpresterar, exempelvis i ett travlopp. Hästens hjärta är större i förhållande till resten av kroppen än hos de flesta andra djurarter. Hästhjärtat är väl skyddat i kroppen, placerat mellan frambenen. Ett grovt riktmärke är att ett hästhjärta väger ungefär en procent av hästens kroppsvikt. Hästens hjärta slår långsammare och pulsen är lägre än människans i vila men ökar upp till över 250 slag per minut vid maxprestation. Som hos andra däggdjur är hjärtat uppdelat i höger och vänster sida med ”förmak” och ”kammare”. Blod som behöver syresättas på nytt kommer från övriga kroppen till höger förmak och pumpas vidare in i höger kammare. Höger kammare pumpar blodet ut till lungorna, där det tar upp nytt syre från luftvägarna. Det nu syrerika blodet pumpas sedan tillbaka in i vänster förmak, till vänster kammare och via stora kroppspulsådern ut för att ge syre till resten av kroppen.
Hästens hjärta i genomskärning. Bild: Svensk Travsport.
Lungor
Lungorna har enkelt uttryckt ungefär samma utbredning som revbenen, så de är alltså stora. Skulle man ”platta till” all den lungyta hos en normalstor häst där syret som förs ner från luftstrupen möter blodkärl och kan tas upp av blodet kan den ytan bli runt 2 500 kvadratmeter hos en häst, mot cirka 85 kvadratmeter hos en människa. Redan i vila omsätter hästens lungor omkring 50–60 liter luft per minut.
Mjälte
Förutom hjärta och lungor ingår mjälten i maskineriet som omsätter hästens blod. Hästens mjälte är en viktig blodreservoar och kan hos en normalstor häst väga cirka 1,5 kilo. Den ligger intill mellangärdet (diafragman), i höjd med de bakersta revbenen. Hästens mjälte är mycket större än hos andra djur och innehåller en blodreserv som just bidrar till att hästen kan komma upp i en så hög maxprestation. Enkelt uttryckt har hästen en inbyggd ”bloddopning”. En riktlinje för blodet är att det utgör omkring 8 procent av hästens kroppsvikt, eller 35 liter hos en häst som väger 450 kilo (motsvarande en stor D-ponny, liten häst). En viktig skillnad mellan hästar och människor är att hästen inte får ”järnbrist”, och det kan tvärtom vara farligt att ge extra järn.
Njurar
Njurarna räknas egentligen till urinorganen. De är belägna strax bakom sadelläget, högt upp i bålen, på båda sidor om ryggraden. De sitter i skydd av ett fettlager och under de bakersta revbenen. Den högra njuren har sin plats lite framför den vänstra, och båda har kontakt med andra inre organ.
Njurarnas funktion kan liknas vid ett vattenreningsverk, men de är mycket mer raffinerade än så. I stället för smutsigt vatten filtrerar njurarna blodet, behåller de ämnen och den vätska som kroppen behöver och sorterar ut slaggprodukterna som sedan rinner ut med urinen.
Njurarna är också med och skapar röda blodkroppar och D-vitamin och hjälper till att styra blodtrycket. Hela hästkroppens blodvolym passerar njurarna mer än 60 gånger under ett dygn. Uppemot 99 procent av blodets vätskedel återanvänds av kroppen, och en av njurarnas uppgifter är att vara med och styra vätskebalansen.
Hästens njurar och lever drabbas sällan av problem. Det är viktigt att komma ihåg, speciellt i relation till det enorma utbud av tillskott till hästar som finns att köpa på marknaden. Just produkter som sägs ”rena” njurarna och levern kan man framför allt hoppa över.
Lever
Levern är ett av kroppens största organ och väger omkring 1,5 procent av hästens kroppsvikt. Den är belägen i bukhålans främre del, innanför revbenen, till höger om kroppens mittlinje och direkt bakom mellangärdet (diafragman). Nästan allt blod som passerar mag-tarmområdet går vidare till levern där näringsämnen från matsmältningen tas om hand innan de går ut i resten av kroppen.
Levern har en viktig roll inte bara för matsmältningen utan också för hormoner, blodkoagulation och immunförsvar. Precis som njurarna är levern avgiftande men också inblandad i omsättningen av kolhydrater, proteiner och fett.
Levern har, liksom njurarna, en överkapacitet som gör att den kan fortsätta fungera till en viss punkt även med problem.
Mage-tarm
Om du har insikt i hur hästens matsmältningssystem fungerar kan du ta hänsyn till det och förebygga störningar.
Mag-tarmkanalen kan ses som ett långt rör som går en krokig väg mellan munnen och ändtarmen. Härigenom ska allt foder hästen äter passera, vilket totalt tar 35-50 timmar.
Hästens mag-tarmkanal. Längst till höger syns magsäcken, som är liten i förhållande till övriga organ. Bild: Svensk Travsport.
Matsmältningssystem
Hästens matsmältningssystem har två huvudavdelningar. Den första med munhåla, matstrupe, mage och tunntarm fungerar ungefär som hos en människa, gris eller hund (med det viktiga undantaget att hästen inte kan kräkas eller rapa). Andra avdelningen med blindtarmen och grovtarmen fungerar mer som förmagarna hos en idisslare (som ko eller får) där fiber från fodret bearbetas av mikroorganismer genom jäsning. Hästen är alltså konstruerad för att omsätta fiber i fodret. Det finns i grovfoder men väsentligt mindre i kraftfoder. En egenhet hos hästens tarmpaket är också att det hänger mer löst i bukhålan än hos flera andra djurarter. Det ökar risken för tarmvred och andra tarmfellägen hos hästar när störningar skett.
Första anhalten i matsmältningen är hästens munhåla och svalg. Där är tänderna viktiga för rätt tuggning av fodret som förberedelse till den kommande nedbrytningen av fodret.
Från svalget kommer fodret via foderstrupen ner i magsäcken. En viktig skillnad mellan hästar och nästan alla andra djur är hur matsäcken och foderstrupen är sammankopplade. Konstruktionen är sådan att har foder väl kommit ner eller gaser bildats i magen kan det inte komma upp igen eftersom ingången till magsäcken är en stark ringmuskel. Hästen kan alltså inte kräkas eller rapa. Det är en nackdel om den får ner något olämpligt eller föräter sig. Magsäcken hos en stor häst rymmer cirka 8–15 liter, vilket ju alltså är litet i förhållande till hela kroppsvolymen. Det är kopplat till arvet att beta lite i taget en stor del av dagen. Får hästen enstaka stora fodergivor så hinner alltså inte magsäcken med, och fodret kommer delvis osmält ner i tarmen vilket ger störningar där. Magsäcken är inte heller anpassad för att vara tom. Går det långt mellan fodergivorna ökar risken för magsår. Långt mellan givorna anses vara 10–12 timmar. Symtomen på magsår kan vara mycket diffusa.
Första etappen i tarmsystemet är sedan tunntarmen som är någon decimeter i diameter, cirka 10 gånger kroppslängden, det vill säga uppemot 20–30 meter lång, och innehåller 38 till 45 liter. Det är här det mesta av näringsämnena tas upp av kroppen; proteiner, fett, enkla kolhydrater och vattenlösliga vitaminer som A, D, E och K, plus vätska. Dessa näringsämnen förs ut i resten av kroppen via blodkärl som passerar tarmen. Principen för hur vätska tas upp i tarmen kan användas för att optimera prestationen hos till exempel distanshästar. En egenhet hos hästens kropp är att den saknar gallblåsa vilket innebär att den saknar förmåga att koncentrera galla. Men då galla produceras i levern tillsätts den direkt i tunntarmen och hjälper där till att bryta ner fett tillsammans med enzymer från bukspottkörteln. En annan egenhet hos hästens tunntarm, jämfört med många andra djurs, är att den har mindre av ett enzym som hjälper till att bryta ner stärkelse som är en variant av kolhydrat. Havre består till cirka 50 procent av stärkelse, som hästen alltså har begränsad kapacitet att omsätta.
I nästa steg går fiber och vätska vidare till blindtarmen och tjocktarmen. Blindtarmen är betydelselös och mycket liten hos människan men enorm och väldigt viktig hos hästen – omkring en meter lång och med en volym på uppemot 30 liter. Precis som våmmen hos en ko innehåller hästens blind- och tjocktarm miljarder av mikroorganismer som genom jäsning smälter fiber från grovfoder till kolhydrater. Denna process tar lång tid, och fodret ligger kvar i blindtarmen i cirka 18–20 timmar innan det slussas vidare. Mikroorganismer behöver tid att anpassa sig vid foderbyten, annars kan det ge störningar i jäsningsprocessen och i sin tur orsaka kolik. Om en häst plötsligt får stora givor kraftfoder med mycket stärkelse och socker så hinner det inte bearbetas tillräckligt i tunntarmen, och det påverkar mikroorganismerna negativt. Blindtarmen är också beroende av att hästen får tillräckligt med vatten att dricka, annars kan det bli lokal förstoppning. Dålig tillgång på vatten kan även bidra till förstoppning på andra håll i systemet.
Tjocktarmens uppgift är att ta upp kolhydrater som bildats genom nedbrytning av foderfiber i blindtarmen. Mikroorganismer fortsätter sitt arbete i tjocktarmen i cirka 20–24 timmar och här tas B-vitaminer och en del mineraler upp. Det är i tjocktarmens stora colon som tarmvred brukar inträffa. Den har flera tydligt markerade avsnitt som vilar ner mot buken respektive upp längs ryggen och innehåller uppemot 75 liter. Avsnitten skiljs på tre ställen av genom tydliga veck. Där uppstår gärna förstoppningar. När fodret når lilla colon har praktiskt taget alla näringsämnen tagits upp av kroppen och kvar finns bara det som hästen inte kan smälta. I lilla colon tar kroppen upp återstående vätska och av det som återstår bildas träckbollar i ändtarmen, och dessa går ut ur kroppen via anus.
Avel och uppfödning
Att föröka sig är en instinkt hos alla djur, även hos hästen. Könsdrifter och hormoner påverkar hästens beteende. Ston har regelbundna brunstintervaller som för en del individer märks i ändrat beteende. De allra flesta hingstföl som föds kastreras i ung ålder för att bli lättare att hantera.
Avel med hästar har bedrivits under mycket lång tid, förmodligen så länge som människan har haft hästar. Tidigt upptäckte dåtidens hästägare att vissa hästar var starkare, snabbare och hade bättre temperament än andra och att avkomman liknade sina föräldrar. Det blev bakgrunden till planmässig hästavel. Dels vill man förbättra hästarnas prestationer och exteriör, dels har det stor ekonomisk och arbetsmässig betydelse att hästen är frisk och skadefri, utvecklas tidigt, har bra temperament och är lättlärd. Det innebär att långt ifrån alla hästar är lämpliga att sätta i avel. Uppfödning av hästar är ett långsiktigt arbete som kräver stort engagemang och stor kunskap. Det är något alldeles fantastiskt att få föda upp ett föl, men det innebär även ett stort ansvar och mycket arbete.
Stoets dräktighet
För att stoet ska bli dräktigt behöver det vara friskt, i god kondition och i gott hull. Ett sto är dräktigt i ungefär elva månader. Första dräktighetsmånaderna kan stoet skötas om som vanligt men under de tre sista månaderna sker en stor tillväxt av fostret. Stoet kan då behöva ta det lugnare och fodermängden kan behöva ökas. Stoet behöver också cirka en månad före fölning vaccineras mot stelkramp och influensa så att det finns tillräckligt med antikroppar i råmjölken.
Fölning
Stoets dräktighetstid kan variera, så de sista veckorna före beräknad fölning gäller det att ha ordentlig koll på stoet. Tecken på att fölningen är nära kan vara att juvret växer och stoet får vaxproppar (råmjölk som torkat på spenen). Bäckenbanden som sitter vid sidan om svansroten blir också slappa inför förlossningen.
Viktigt
Stoet fölar ofta snabbt och utan hjälp, men det är viktigt att ha med en erfaren person och telefonnummer till veterinär tillgängligt. Misstänker du att något är fel – ring veterinär direkt!
Lästips
Hästens naturliga beteende | kunskapssajten om hästvälfärd.